Reloaded

Kommentera
Idag har varit en stor dag. För första gången på fem år(!) var många av oss, ja de flesta faktiskt, samlade för att gå på konsert. 9mb!
Vi trotsade regnet och satte oss på en uteservering. 'Ett bord för 24 stycken tack'. Hur trevligt som helst.
Strax innan åtta tog vi oss plats i Filadelfiakyrkan, taggade till tusen med programblad, noter och flaggor som vi fått. Konserten bjöd på mycket skratt, snygg(a) lärare som vi minns med värme, falska toner som är obligatoriska men ack så förbjudna, klasslåtar med elever till dirigenter som mest bara viftar åt höger och vänster, applåder så händerna brände och lite smånynnade. På andra balkong där vi satt var det bara 'gamla elever' som fick sitta så det var med jubel och glädje vi roade oss genom konserten. Det näst bästa var då Hooked on a feeling började sjungas och alla vrider ovh vänder på sig, ställer sig hukande upp för att se vem det är som sjunger solot så fint och upp på scenen kommer självaste Måns Zelmerlöv. Det tar ca fem sekunder av chock innan tjejerna, som av en ren reflex, ställer sig upp och skriker allt de kan. Helt sjukt! Han sjunger en låt med dem och går sen bak för att 'ge kråkor'. Halva läktaren lämnar salen på studs. Haha!
Men det bästa har jag sparat till sist. Då hyllningslåten till skolan, som firar 25-års jubileum (därav inbjudningarna för oss gamlingar), spelas så ropar en musiklärare fram oss gamla elever till scenen. Lite förvirrade börjar vi fumla med våra saker, rusar ner för alla sex trappor, in i kyrksalen och upp på scen. Där får vi stå, ta emot applåder och sjunga. Som på den gamla goda tiden! Det var en total adrenalinrusning det. Tills jag inser att min kamera ligger kvar där längst upp. Tack och lov har jag fortfarande klassens grabbar virade runt mitt lillfinger och de köade om att springa efter den. Efter lite övertalning :)
En helt lyckad kväll. Det här kommer jag leva på länge.

/ A