(Detta inlägg tillägnas till stor del min mamma som inte fått tagit del av varken jordgubbar eller flaggor eller prinsessor eller prinsar den här helgen)
Redan på torsdagskvällen började jag ladda i soffan med diverse godsaker för att beskåda den stora händelsen i Konserthuset, nämligen kronprinsessan Viktoria och Daniels 'dagenföredenstoradagen'-firande. Svenska artister sjöng och uppträdde. Bland annat spelades min favoritsång of all times 'Come what may' och när älskade Peter Jöback dök upp på scen och sjöng den dog jag lite inombords av lycka.
I slutet av konserten sker det som är orsaken till att mina tårar börjar flöda för kung och fosterland (höhö).
Om ni klarar av att se nedanstående klipp utan att bli rörda kan ni omöjligt vara av mänsklig härd.
För mig blev Viktoria väldigt mycket 'som oss andra' när hon kliver upp på scenen, söker ögonkontakt med sina föräldrar och ser sådär lycklig och rörd ut som vem som helst skulle vara dagen innan sitt bröllop. Hon må vara kronprinsessa och möta folkmassor oftare än vi byter kläder, men just där och då var hon bara en vanlig enkel tjej som gläds åt att få dela sitt liv med sitt livs kärlek som står intill henne, dock inte den lilla killen för att förtydliga för de som inte hänger med i kungasvängen.
Dagen efter åkte jag hem till Anna och Robert där vigseln följdes genom tårfyllda ögon för att se det vackra 'Ja':et som fick mitt och Annas, och säkert många andra tjejers, röster att föras uppåt nåra tonarter till det välkända awet.
Därpå kastade vi oss ut och krigade oss fram i tunnelbanan. Efter att ha blandats med folkmassorna nere i tunnelbanegångarna såg vi efter många långa minutrar dagsljuset igen och skyndade upp. Vi fick helt okej platser för att kunna se brudparet åka förbi i sitt ekipage. Mina vader ömmade av att stå på tå, men det fick det vara värt. Plötsligt förstod vi att de var nära. Man hör liksom det på människors oh -och ah:ande. Vi såg hästar springa förbi och några andra killar, sedan hästar igen. Sen applåder och sen tystnad. Skämtar dem, frågade en förvånad Robert, Anna och jag var nog beredda att hålla med i den frågan. Det var över, de hade åkt förbi. Och vi missade det. Istället för att misströsta styrde vis tegen mot Gallerian där brownie och glass väntade, men även det blev något av en besvikelse. Brownies slut. Så det blev enkel mjukglass för min del. Inte helt fel det heller en dag som den.
Hemkommen igen satt Linnéa och jag uppkrupna i soffan för att titta på efterfesten där det bjöds på tal som åter igen fick ögonen att tåras.
Mer äkta och jordnära får man leta efter.
En dag fylld med kärlek - det är lycka det.
Jag önskar dem all lycka och välgång!
/ A
skriven
.. hur okej är det att böla igen?