Jag kom precis på mig själv med en tanke jag haft sedan imorse. Några kompisar till mig åker till N.Y nästa vecka och jag har känt ett stygn av avund på att också få fly verkligheten ett tag och nu slog det mig precis att 'hallå alma, om en vecka sitter du på ett plan över atlanten'. Tänk vad lätt det är att glömma. Det känns som om hjärnan anser det vara mer aktuellt att jobba med alla förberedelserna inför resan än att faktiskt förstå att den och resten av kroppen ska ut och åka.
Det ska bli fanfreakintastic att få vakna upp till en syn av palmer längs en lång sandstrand istället för dessa eviga busshållsplatser i en grådaskig dimma klockan kvart i sex på mornarna. Can't wait!
/ A