Imorse när jag var ute och promenerade tänkte jag att det skulle vara fint att se ut över min fina stad i morgondimman så jag gick upp till Stadsparken. När jag stod och blickade ut över den sovande staden fick jag se det här:
Det var en fet käftsmäll. Ett slag i magen. Bitterljuva känslor. Ett virrvarv av fantastiskt fina minnen. Glädje. Allt sköljdes över mig på en och samma gång. Saknaden gjorde sig påmind och viskade "Och hur stark är du nu då?". Jag samlade mig och svarade "Jag behöver inte vara stark jämt. Jag får känna. Jag får sakna. Jag är inte mer än människa." Och för varje dag som går kommer jag kunna stanna upp och lite lite lite lättare kunna blicka tillbaka på den tiden och minnas den med värme och kärlek istället för sorg och saknad. Jag känner stolthet och tacksamhet över den person det gjorde mig till. Just idag är jag svag, men imorgon kommer jag vara stark igen.
When you feel like hope is gone, look inside you and be strong.
And you'll finally see the truth, that a hero lies in you.
/ A
skriven
Lyft upp blicken syster. Du har så mycket framför dig. Gå inte och sakna, gå inte och längta. Njut utav det du har nu och snart finner du den rätta. Och jag lovar, då kommer det säga klicka. Du vet att det är den rätta och ni gifter er. <3