Fröken Johanson

Som ni tjatat (läs: Josephine!), här kommer en liten inblick i hur jag bor.

 

Den 14 februari stod jag nere i receptionen med en nummerlapp i ena handen och en resväska med något som verkade vara hundbajs på, i andra. Yura Mudang. Det är namnet på mitt nya hem. 21 våningar högt och jag fick ett ett gult nyckelkort till en lägenhet på våning 18. Huset har flertalet gemensamm utrymmen. På våning åtta har vi en uteterass som går längs ena sidan av väggen, tvättstuga, bio, schack, biljard, pingis, datasal, kök med mera. På våning 21 har vi en stor takterass med en stor grillplats och utsikt över hela Sydney. Så maffigt!!

En av RN:arna (Resident Networkers) följde med mig upp för att visa mig in. Jag möttes av en stor och ljus lagenhet som luktade helt okej ny. Då man kommer in ser man ut över Sydneys skyline genom fönstret. Till höger finns badrum och duschar. På vänstra sidan finns det sex stycken dörrar A-F. Min är C och ligger därmed i mitten.

 

Utsikten:

  

Jag och en tjej som heter Malin tog oss till Ikea för att inforskaffa vad vi trodde skulle bli relativt billiga nödvändigheter. Det visade sig dock att Ikea här inte är i narheten av så billigt som i Sverige. Vi köpte därmed plasttallrikar och glas på barnens picknickavdelning for 1$ (ca 7 SEK) per set. Helt okej.Vi lyckades dessutom hamna mitt i ett brudfölje med en massa fotografer, ett bröllopspar och Ikeapersonal med vita tröjor där det stod Wedding of blablabla & blabla. Vi var övertygade om att det var något slags jippo men då vi kom in och kikade ut över parkeringen insåg vi att det var ett riktigt bröllop. Vi fick veta att paret deltagit i en tävling och velat gifta sig pa Ikea eftersom de älskar deras sortiment... Vill man gifta sig på Ikeas parkering på alla hjärtans dag så är ju det naturligtvis upp till var och en. Jag själv skulle ha föredragit Mio, men ja smaken är som baken. Jag vet att ni alla sitter och hoppar på stolen av undran: Åt vi Swedish meatballs? Och ja. Självfallet gjorde vi det. Om det smakade som hemma? Absolut inte.
Dagen till ära kom ett flygplan kom förbi och slappte en molnfis med texten Ti Amo som betyder 'Jag älskar dig', vi kände oss extra älskade där vi satt med vara köttbullar som vi senare blev informerade om (tack Aftonbladet) mest troligt innehöll hästkött.

  

 

När vi styrde våra fyllda vagnar mot kassan kom det fram en kvinna bakom om, 'Ni är inte från Australien va?'. Jag svarade och frågade om hon tankte på vara fyllda vagnar med diverse bohag. Då säger hon 'Nej det syns på era kläder' och efter den isbrytande kommentaren var samtalet igång. Det visade sig att hon skulle renovera sitt kök som hennes son slagit ut, men varit för lat för att fortsätta bygga upp igen. Hon sa x antal gånger att han var så hopplös för att i nästa andetag fråga om någon av oss skulle kunna tänka oss gå på en date med honom, han går ju trots allt på universitetet och var väldigt charmig (detta säger hon alltså på självaste alla hjärtans dag. Stackars kille..) En helt vanlig dag i Australien. Det hela slutar med att hon skjutsar oss in till stan eftersom hon ändå skulle dit. Mitt i hennes berättelse om hur de första britterna kom till Australien för längesedan frågar hon oss lite halvt panikslagen om vi kan tänka oss hoppa ut ur bilen här. Mitt i en sexfilig korsning. Vi blir så överrumplade och försöker snabbt roffa åt oss våra Ikeakassar utan att tappa ut något och slänga oss ur bilen innan det blir grönt igen. Hon hinner kasta åt oss sitt visitkort och ber oss maila. Kvar på gatan står Malin och jag och asgarvar. Finns inte så mycket annat att göra. Sedan börjar projekt före/efter.