Skärgårdssång

Kommentera
I mitt jobb får jag inte bara göra det jag älskar, skriva för att rädda barn från fattigdom (snacka om privilegie!) utan har även förmånen att få åka land och rike för att prata om vårt arbete. I helgen har vi varit på Tanumstrand i Bohuslän. Vår nya VD Claes plockade upp mig i Eskilstuna tidigt på fredagsmorgonen och vi körde på och var framme tidig eftermiddag. Den här konferensen har en målgrupp på 50+ och innehåller en massa massa massa musik och konserter. Lite som ett vintage Bråvalla. Typ.
Jag är som många vet en pappas flicka, och har alltid lyssnat på samma musik som pappa. Vi delar musiksmak även idag och jag har honom att tacka för många av mina guldkorn på Spotifylistorna som gjort succé på diverse fester genom åren. Det har dock inte bara varit Queen som spelats och körats till för full hals, jag har även fått med mig musikskatter som i viss mån "gömmer" sig inom frikyrkans väggar. Program som Minns du sången, med artister som pappa kanske rentav fått med sig från sina föräldrar, gick på TV hemma hos oss ibland. På den tiden satt familjen tillsammans och tittade på det som gick så där fick jag med mig de där sångerna och artisterna som funnits genom generationer. Därför tyckte jag det var ganska häftigt att nu få se dem live, men det går ju inte riktigt att erkänna. Till en början spelade jag cool, men sen stod jag ju och sjöng med och bad om en fan bild, eller två. Och kan vi just take a moment och prata om gospeln. Det är lycka i kroppslig form. Oslo Gospel Choir. Enough said.
 
Den här killen, Per-Erik Hallin (gör dig själv en tjänst och googla honom!) har spelat till och sjungit med Elvis. Han skrev dessutom en låt som Elvis ville köpa av honom, men han sa nej. Snubben har alltså sagt nej. Till the king of rock n´roll. Han är dessutom så extremt ödmjuk att han inte pratar om deras vänskap. Sånt impar på mig.
En sommar lyssnade jag och Amanda på hans skiva där han sjunger den här låten tillsammans med Carola. Vi sjöng och sjöng och sjöng, hela sommaren och älskade varenda ton av låten. Jag var såklart tvungen att påpeka detta och ta en bild...
 
Därefter jobbade vi, fick faddrar och lyssnade på ännu fler legende, typ hela eliten inom kyrkan. Jag måste erkänna mig lite starstrucked. Men det kunde jag ju inte riktigt erkänna. Bara lite.
Vi hade ganska mycket att göra så när det var dags för maten som vi beställt sedan innan blev jag något besviken när jag insåg att vi skulle få trerätters, men vi hade tid för MAX en huvudrätt. När den sedan kom och jag försod att jag skulle behöva trycka i mig en svingod oxfilé på tio minuter, då grät jag lite inombords.
 
Vi åkte hem på lördags natt och eftersom jag skulle köra själv från Eskilstuna lät Claes mig få "övningsköra" bilen som till min förskräckelse var en automatväxlad. Jag tabbade mig en gång vid en tänkt nedväxling inför en rondell. Efter det satte jag upp vänsterbenet högt upp till vänster för att inte göra om det misstaget - vilket jag inte gjorde!
Tröttheten när man kommer hem 14.30 är helt absurd. Tack och lov finns det människor som står ut med att prata och hålla mig vaken under de sista timmarna hem.
 
/A