Visningsbakis

Kommentera
I söndags var jag på visning hela dagen. Vid 11 började jag och sedan höll det på till 18-tiden.
Mellan de första tre visningarna hade jag ganska mycket tid emellan, därför blev jag sådär måttligt glad när jag kom till den andra planerade visningen (till saken hör att jag precis innan jag åkt hemifrån dubbelkollat så att alla lägenheter fortfarande var till salu):
 
 
Mamma slöt upp efter lunch och utan henne hade jag dunkat huvudet i samtliga sänggavlar. Om läggorna var tillräckligt stora för att få plats med en säng det vill säga. In och ut från olika lägeheter, mäklare att skaka hand med, hej hej Alma heter jag, titta på elurtag, syna taket, hur är badrummet kaklat, finns det diskmasking, hur stora är förråds- eller vindsutrymmena (frågan mamma ställer innan hon ens fått av sig skorna, wonder why?), eventuella stamrenoveringar, hyreshöjningar etc etc etc.
Pappa, som hoppas på att jag köper ett renoveringsobjekt eftersom han älskar att vara the handy man of handy men, följde med till en lägenhetsvisning. Vi var ca 15 personer som stod utanför en port och väntade. Så kom mäklaren, öppnade upp grinden till en innergård som var minst sagt sunkig där det stor soffor, spisar, kylskåp osv. Vi i skaran tittade på varandra lite osäkert, men de försiktiga blickarna byttes till nervöst skratt när vi möttes av detta precis innanför porten:
 
 
"Det här är nog inte vad en mäklare vill ska vara det första intrycket vid en lägenhetsvisning", viskar pappa då. Tji fick han för när vi kom upp till lägenheten säger mäklaren "Äum, är det okej om jag står här ute i trappuppgången medan ni tittar runt? Jag har lagt prospekt och en lista där inne." Ett steg in i lägenheten förstod jag mäklaren. Det luktade illa och det var så  s m u t s i g t. Riktigt vidigt. Allt var helt utblåst och det var damm, grus och trasiga bitar överallt. Någon hade bokstavligt påbörjat en totalrenovering, men efter typ fem minuter insett att "jahaja, det krävdes både tid, energi OCH pengar" och bara lämnat allt vid för våg. Badrummet var iof klart, det ska de ha. Pappa, mamma och jag började ändå prata lite om hur man skulle kunna göra, men inget med den här lägenheten kändes bra. Inte bara invändigt, men varken trapphuset, innergården eller områden. Vi gick ut till mäklaren där vi alla till slut stod i en cirkel runt honom när han konstaterade att ingen tagit prospekt. Till och med mäklaren hade lite svårt att hålla sig för skratt. (Uppdatering: Lägenheten gick upp till 2 480 000 i budgivning. Whahahat?)
 
En lägenhet tilltalade mig dock alldeles extra och när jag stod ute på balkongen (högst upp i huset) och tittade ut över hustaken som såg ut att vara hämtade ur Karlsson på Taket, kände jag att den här, den ska jag ha.
 
Måndagen kom och så även budgivningen. Jag budade friskt på den lägenheten och under sen eftermiddag hade jag högsta budet när mäklaren ringer;
Mäklare: Hej Alma, grattis - du har högsta budet och budgivningen verkar slutas upp närsomhelst nu. Har du allt klart med banken?
Jag: Eh...ja jo det har jag, men vaddå - det är väl en ny visning ikväll?
Mäklaren: Ja precis, men min erfarenhet säger att om man är intresserad så går man på första visningen och jag tror inte buden kommer hagla in efter kvällen om jag säger så. Har du möjlighet att skriva imorgon om lägenheten blir din?
Jag: Eh, ja...okej. Jag kan skriva närsomhelst. De andra budgivarna då?
Här har ju min adrenalinnivå skjutit i höjden. Kan jag verkligen vinna det här? Är det så "enkelt"?
Mäklaren: Härligt, jättebra! Ja hon som ligger budet under dig skulle ringa sin pappa, men det lät svårt för henne att få ihop det. Bra, då hörs vi lite senare.
Två sekunder senare lägger hon under mig ett nytt bud - för högt för mig att kontra. Jag blev så tom. Hopplösheten den kvällen var asjobbig, men när jag pratade med mäklaren lovade han att hålla ögonen öppna för liknande lägenheter.
Nu har buden, tack och lov, gått upp totalt 100 000 till, vilket känns skönt eftersom jag ändå inte kunnat tävla med dem där uppe.
 
Soon to be bostadslös
/A