Drottninggatan 10 april

Kommentera

Idag promenerade jag längs gatan jag gått så många gånger. Gatan där jag som ung tonåring promenerade upp och ner för samtidigt som jag kände mig så stor. Gatan där min första prao-plats låg. Gatan där jag spatserat full med självförtroende efter att jag signat mitt första riktiga jobb. Gatan där jag promenerat i snöstorm, regn, sol och vind. Gatan med lejonen i sten som jag så många gånger låtsats rida på som barn. Drottninggatan som är så välbekant med sina butiker, svartvita mönster och Strindbergs citat kantade längs gången. Drottninggatan, en del av min hemstad som alltid är livfull och fylld av människor. Idag var du tyst. Medans jag gick norrut, tillsammans med hundratals andra, var det som om vår vördnad gjorde oss stumma. Polisbilen vid Åhléns var inklädd i blommor. Jag läste de fina människor skrivit på de provisoriska väggarna som satts upp för fönster där glas krossats. Stenlejonen, som lastbilen kört in i under sin vansinnesfärd, blomstrade. Vid ett tillfälle hördes en bil bakom mig och instinktivt vände jag mig om, möjligen lite snabbare än jag normalt sett kanske hade gjort. Fler med mig gjorde detsamma. Det var ingen bil på väg mot oss. Det värsta hade redan hänt. Jag fortsatte promenera, fast besluten om att visa att det goda är starkare än det onda, och det visade sig gång på gång. Polisen som satte sig på huk för att förklara för den lilla pojken i superhjältedräkt vad som hände i fredags. De två tonårskillarna som gav den blinda hemlösa mannen pengar och tog sig tid att prata med honom varpå alla tre kramades med tårar i ögonen. Den gamla kvinnan som tog sig fram till två poliser för att beskriva sin tacksamhet. De människor, gamla som unga, som stoppade blommor i polisernas västar. När jag tittade ner såg jag en gata med svarta hjulspår som vittnar om vansinnesfärden som tog liv och bäddade in Stockholm i ett mörker. Men när jag lyfte blicken kunde jag bara se kärleken mellan människor och ljuset som motar bort mörkret.

Jag gick in på Åhléns för att se den skadade delen av byggnaden vara inklädd i ett skynke med text som uttryckte medlidande för offren och kärlek till Stockholm. Åhléns var lugnt. Det var mycket folk, men det fanns ett lugn jag aldrig tidigare känt i det annars så stressade varuhuset. Jag passerade ett sminkmärke där jag hörde hur expediten beskrev den rädsla hon fortfarande kände över att vara på jobbet. Rädslan över att det skulle ske något liknande igen. Jag hörde en säljare på inredningsavdelningen beskriva fredagen för en kund och om hur det kändes att komma tillbaka till jobbet idag.

Utanför Åhléns entré stod en rad poliser uppställda när en annan grupp poliser kom fram mot dem. Jag förstod att de som redan befann sig på platsen varit med under fredagen och de utbytte känslosamma kramar och frågade hur det var. Samtidigt började människor närma sig dem med kramar och barn gick fram och high five:ade poliserna. Ett hundratal personer stod runt om och betraktade det fina som skedde. Det var en så mäktig stund på något vis. Räddningspersonal fick ta del av folkets enorma tacksamhet och kärlek. De senaste dagarna har jag känt mig maktlös. Vad kan en enda person göra för skillnad? Jag satt hemma i trygghet när jag fick höra om terrorattacken. Jag var privilegierad. Ett tack skulle kännas så fjantigt, men jag kände att jag på något sätt behövde få uttrycka den tacksamhet jag känner för den svenska räddningstjänsten. Jag gick fram till en polis som tidigare berättat att hon varit på plats i fredags och känt sig lite skakad av händelsen. Jag gav henne en stor kram och precis när jag sa tack brast rösten och tårarna började strömma ner för mina kinder. Hon måste ha varit så rädd i fredags. Även om hon är tränad i sin yrkesroll och förmodligen sköter krissituationer bättre än gemene man så var den här situationen förmodligen ny för henne. Den här dagen var hon inte bara polis, den här dagen var hon och hennes kollegor hjältar. Jag kände mig först lite dum för att brista ut i gråt på det sättet, men insåg ganska snart att jag var i gott sällskap. Hennes kollega var märkbart berörd av människornas agerande och jag kramade om honom och tackade för allt de gör för att vi ska känna oss trygga. Han höll mig hårt och berättade att det betydde så mycket för dem att höra det nu. Jag förstår honom. De här är människor som också blev överrumplade av nyheten om ett misstänkt terrordåd i centrala Stockholm. De har också familjer de vill hem till för att fredagsmysa med. Trots det åkte de i ilfart till stormens öga för att skydda andra – skydda oss.

Känslostormarna rörde sig i mig och det var med röda ögon och en klump i halsen jag satte mig på tunnelbanan hem. Glad och tacksam för den medmänsklighet som vår stad visat upp och mottagit de senaste dygnen. Jag hoppas så innerligt att vi inte tappar det här nu utan att vi fortsätter ta hand om varandra.

Poliser, sjukvårdare, läkare, sjuksköterskor, väktare, SOS, övrig räddningspersonal och frivilliga på plats och genom #openstockholm - ni är fantastiska, tack.

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
Joh 1:5

/A