Nostalgi!

En kommentar
Ikväll har jag varit med om något helt fantastiskt! Min fina kusin Lydia hade, tillsammans med 120 andra elever, en gospelkonsert i tre akter. Samma konsert som jag var en del av för fyra år sen. Smått galne Lasse Axelsson intar scenen och bara hans härliga utstrålning får mitt leende att sträcka sig från örsnibb till örsnibb. Jag får gåshud över att höra låtarna som jag så väl känner igen, men när Lydia intar scenen (något bara Amanda och jag visste) tar nervositeten över. Jag vet att hon sjunger vackert, men hur nervös är inte hon om jag är såhär? Det var enda tanken jag kunde få fram. Självsäkert ställer hon sig, brett mellan benen, och börjar sjunga och vips sitter jag där med gåshud. Hennes pappa fäller några tårar och resten av släkten sitter och bara gapar. Hon är helt fantastiskt grym!! Aldrig förr har jag hört henne ha sån kraft. Helt sjukt. Jag är fortfarande helt tagen.
Konserten fortlöper och jag har fullt sjå att i de snabbaste sångerna klappa i takt "klappa på 2 och 4 gott folk" skriker Lasse. Under pauserna får vi i publiken sjunga några låtar under hans ledning och jag inser hur mycket jag saknar musiken. Nostalgin är helt påtaglig. Alla gamla lärarare finns där, våra väl inövade låtar spelas och jag sitter där och saknar alla de välkända ansiktena från klass 9mb att klappa i takt med.
Jag kom på mig själv med att agera idol-jury under framträdandena "Lilla vän, du gör det inte alls lika bra som Anneli, dålig hållning har du också" "Vännen, när du rullar sådär med ögonen tror man du går på LSD eller något liknande" "Tjejer, lämna hårsprayen hemma nästa gång" "Vi hade fler 'down' i den låten än ni" "Varför sjöng inte vi den där?" osv.
Självklart jämför man de olika konserterna med varandra, men det är näst intill omöjligt för ingen är den andra lik. Även om det var samma låtar, med samma upplägg och samma dirigent så är alla röster olika.
Jag har insett att den glädje som bubblade inom mig ikväll och det leende jag hade på läpparna är något jag vill ha oftare. Paret brevid mig måste tyckt att jag var lite smått psykopatiskt som nynnade med till varje låt lite tyst för mig själv, men främst för att jag inte kunde sitta still.
Har man inte sett mig sjunga gospel, har man inte sett mig så lycklig som jag kan bli.
Nej, det här gjorde min vecka, lätt! Nu kan den muntliga examinationen gå hursomhelst imorgon för jag kommer ändå vara glad! :D

Peace
/ A

Ps. Jag bjuder på ett smakprov:

Kategori: Hjärtefrågor
 
1 Anonym:

skriven

Hahaha du som nya blondinbella ja det skulle kunna funka! Vad kul att jag hittade din blogg, blev riktigt chokad måste jag säga, fast du har ju ifs alltid gillat att skriva! Men shit vad Lydia har utvecklats helt sjukt vad bra hon var, knäckte ju den andra tjejen så hårt, hon viskade ju i jämförelse! Nu ska jag fortsätta läsa igenom om ditt liv, i´m watcing you! mohahha

/Hon som såg dig den lyckligaste dagen i ditt liv när du stod på scen och sjöng gospel ;)