Fröken Johanson

Sex månader har kommit och gått. Det har varit långa månader som på ett vis har flugit förbi för jag har verkligen sett till att hålla mig sysselsatt, men det har samtidigt gått så fruktansvärt långsamt att man nästan känt hur saknaden och ensamheten ätit upp en innifrån, bit för bit.
Det har varit samtal av skratt, gråt, ilska, frustration, kärlek, irritation, glädje och saknad. Det har varit turbulent och jobbigt vilket jag inte ska sticka under stolen med, men samtidigt har det varit en enorm möjlighet att få pröva vingarna lite på egen hand och nyttigt har det varit! Å andra sidan önskar jag ingen den känslan man får av att säga 'hejdå, vi ses om fem månader' och inse att man ger upp det finaste man har med någon för en tid och att dessutom vänja sig vi det på något märkligt sätt. Ju längre tiden gått desto lättare har det blivit - till en början. Därefter blev det svårare igen. 'Jag blir inte klar, det kommer ta två veckor till'. 'Jag hinner inte, jag kommer om en vecka. 'Klar, men jag kan få billigare timmar här så jag kanske stannar ännu en vecka'. Den ena motgången efter den andra, men äntligen får jag min belöning för my baby is coming home. Nu är det bara ett fåtal timmar kvar innan jag får möta upp honom på arlanda igen efter sex månader. Sex månader. Helt sjukt! Jag önskar som sagt ingen den känslomässiga bergodalbana jag/vi har gått igenom de senaste månaderna, men jag tror helt ärligt att man inte riktigt kan veta hur starkt förhållande man har utan att genomgå något liknande. Ett bra förhållande som får prövas till sin absoluta bristiningsgräns. Jag är så stolt över att vi beslutat för att klara av det här, trots många tvivel som kantat vår väg. Nu är det över och han är snart här hos mig igen. Tack gode Gud för styrkan!

Kärleken är tålmodig och god.
Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam
och inte uppblåst.
Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp,
den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten,
men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den,
allt uthärdar den.
 Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre,
och störst av dem är kärleken.
(1 Kor 13:4--7, 13)


Nervös? Svar: ja!
/ A