Fröken Johanson

Den 25e juni 2007 var det en av sommarens varmaste dagar och jag var hög. Hög på studentkänslorna. Hög på livet och hög på kärlek. Det var nämligen sommaren jag fick min William. Efter två års spanande på avstånd med kommentarer som 'En dag hörrni, en dag ska jag åka med honom i hans bil. En dag ska han få hjälpa mig med Fysik B-kursen. Ni ska få se'. Den där dagen i juni hade han hjälpt mig både med fysiken och jag hade fått åka med honom i hans bil. Det blev vi en eftermiddag då solen spred ett rött varmt ljus i hela vardagsrummet och han frågade mig om jag ville bli hans flickvän. Jag minns den där bubblande känslan i magen över att hela världen låg framför mig och jag fick dela det med han jag så länge velat ha. Lyckan var total. Sedan dess har åren gått. Vi har vuxit, individuellt, men även tillsammans. Vi har lagt en grund och jämnat ut det som varit knöligt ibland. Vi har klarat av långa avstånd och mycket tid ifrån varandra. Vi har klarat av en flygutbildning (och det är nog bland det värsta ett par kan gå igenom), en halv marknadskommunikationsutbildning och är rustade för det som komma skall.
För att fira vår dag inledde vi med en brunch bestående av amerikanska pancakes, färska bär och kaffe. Därefter packade vi in oss i bilen och styrde vår kos mot Sigtuna. Vi stannade till vid hamnen och köpte en glass i regnet. Vi körde och körde och körde. Ibland var det sol. Ibland öste regnet ner. Det gjorde det hela ännu mer mysigt. Vi stannade här och var för att promenera runt på platser vi fastnade lite extra för. På hemvägen skrev vi ner de ställen vi tyckt om och väl hemma igen satt vi och tittade på hemnet. Mest drömmande såklart, men William uttalade till sist det vi båda tänkt på under dagen 'Förstår du att det bara är frågan om något år innan vi kan titta på hus på allvar?' Det är ett tecken på att vi varit tillsammans länge och att vi faktiskt blivit vuxna ihop. Dagen avslutades med kaffe uppe på Fjällgatan, ett smultronställe med den vackraste utsikten man kan tänka sig över världens finaste stad. Så mysigt!

Jag har tänkt på det här med att fira årsdag. Egentligen borde man fira varje dag som leder fram till en ny årsdag. Det är ju de dagarna som är avgörande för om det ens ska bli ett nytt år att fira. Man borde uppmärksamma de vardagliga bekymmerna mer och peppa varandra där och då med sådana här saker. Bara en tanke.

/ A