Sen tog sig allt en helt ny vändning när jag kände mig grå och dassig, helt genomdeppig som man kan känna sig ibland när livet hoppar upp och biter en i ansiktet med sin äckliga andedräkt. Likgiltigheten var total. Så jag tog en ögonblicksbild. Jag gör så ibland. Bara för att fånga den liksom.
Och helt plötsligt får jag så fin feed-back att jag inte riktigt vet vad som hände. Nu kan det tyckas som att jag skryter, men jag säger det från den uppriktigaste delen av djupet av mitt hjärta. Tårarna tar aldrig slut och inte kärleken heller för den delen. Återigen är det konstaterat. Jag har världens finaste och bästa vänner i min närvaro.
TACK.
/ A