Fröken Johanson

Jag känner mig som en levande slagpåse. Det senaste dygnet har varit helt upp och ner.

Igåreftermiddags var jag och handlade mat med en klasskompis när jag plötsligt känner hur det hugger till sådär djupt in i magen som det gör på mig ibland. När jag kommer innanför dörren hemma ramlar jag ihop på golvet men lyckas dra mig till sängen. Jag blir skjutsad till sjukhuset och kryper fram på huk eftersom det är enda ställningen som smärtan är något sånär uthärdlig. Sedan är cirkusen igång. Säng rullas fram. Nålar sticks överallt. Sprutor i magen, i skinkan och armen. När jag blir lämnad en timma känns det som den längsta timman någonsin. Smärtlindringen tar inte och när jag inte tror smärtan kan bli värre så exploderar den och ökar succesivt men snabbt. Jag försöker ropa på hjälp men då jag inte kan ta några djupa andetag blir det mer kraxande. Jag överväger att kasta ett glas mot dörren för att påkalla uppmärksamhet, men fegar ut. Till slut gråtskriker jag Hjälp mig och en liten sköterska tittar in helt förskräckt. Vid den här tidpunkt hänger jag över mitt knä av smärta och skriker att jag förmodligen kommer dö för såhär ont kan man bara inte ha och överleva. Ni kanske skrattar, men jag menade varenda ord. Jag tvingar en sköterska att hålla mig i handen för att jag är så rädd att dö ensam. Jag får ett ryck och börjar promt plocka av mig alla sladdar de kopplat upp mig med. En annan sköterska kommer och jag säger att jag måste få något mot smärtan. Nu. Han tittar på mig lite drygt och säger att han måste fråga läkaren och jag skriker att jag inte har tid att vänta på någon läkare. När han kommer tillbaka med en spruta och vill sätta den i magen läxar jag upp honom för jag råkar veta att morfin rätt in i blodet är betydligt mer effektiv och när smärtan fortsätter eskalera så mycket att mina händer och fötter domnat bort och jag inte kan fokusera på någonting än en vek nål i magen. Han förklarar att den kommer börja värka inom en halvtimme. Då gråter jag ännu mer och förklarar att det inte går. Sedan snyftar jag fram en ursäkt för att jag låter otrevlig och att jag egentligen är en väldigt trevlig person. Då säger han 'synd att jag jobbar när du är otrevlig då he he'. Inte kul. Inte alls okej. När morfinet började värka var smärtan densamma men jag blev för trött för att orka gråta och klaga mer. De var nog skönt för de som jobbade att jag blev lite tyst. Sedan var det in och ut på röntgens med en massa bra läkare. Sista läkaren träffade jag vid 01.30 på natten. Hon sa att de inte hade fler åtgärder åt mig just då och gav mig smärtstillande för att sen be mig gå hem och återkomma nästa morgon. Chockad gjorde jag som hon sa, kravlade ut i receptionen, ringde en taxi och åkte hem. Sen satt jag vaken i sängen av rädsla att medicinen skulle sluta värka. Imorse fick jag komma tillbaka för nya prover och världens bästa läkare satte sig med mig och förklarade att de misstänker njursten vilket förklarar den plötsliga smärtan och ihållande värken. De är inte hundra, men som det ser ut nu är det antagligen det.

Det var ett litet äventyr, men nästa gång ska jag ta med mig någon som kan skrika när inte jag kan.

Ps. Inlägget här nedan är skrivet under påverkan av maxdos morfin. Ifall ni undrar.