En sådan där dag då allt går fel. Precis allt. Jag vaknar av att jag hör Stoffe ha kväljningar, sätter mig upp och ser honom gå runt på min matta. Stoffe, kom! ropar jag i falsett och i ett desperat försök att få bort honom från mattan. Men försent. Han kräks på min matta och efter det är dagen igång. Vi tar en promenad i ösregnet och han skäller som besatt större delen av vägen. Bara för att han kan. Sen kommer ljusglimten. Carro plockar upp mig och vi åker för att sätta oss på Bageriet och plugga. Trodde vi ja. Bageriet har precis bytt ägare och heter numer Bryggan. För er som känner mig så är förändring inte riktigt det bästa jag vet. Det värsta var dock att de inte har kvar de där bullarna som man kunde ge bort ett år av sitt liv för. De bästa bullar jag smakat, alla kategorier. Bullen jag hoppat över frukosten för att kunna äta med gott samvete. Efter några timmars plugg beger jag mig hemåt där mitt dörrlås inte längre fungerade. Jag vred och vred och ryckte och tröck och vred lite till medan Stoffe gnydde allt högre på andra sidan dörren. Efter gott och väl 5-10 minuter fick jag slutligen upp dörren. Jag försökte plugga, stressad som aldrig förr med allt jag ska hinna med (varför i HELA VÄRLDEN sitter jag här?!?!) och avverkade den svåra termen efter den andra och missbrukar google translate till den milda grad att jag skulle kunna jobba som google translare. Magen kurrar och jag orkar inte laga mat. Dessutom måste Stoffe ut så då packar jag på oss kläder och beger mig mot Max. Lite lyx kan man få unna sig efter en sådan här dag. Regnet fullkomligt öser ner och väl framme binder jag fast Stoffes koppel i en bänk under tak. Väl tillbaka tar jag loss honom medan han hoppar och skäller, dyblöt. Det visar sig vara det minsta problemet för två sekunder senare har han dragit mig mot ett dike och för att skydda maten springer jag efter. Rakt ner i diket. Rakt ner i ett vattenfyllt kärrigt dike. Jag drar honom hela vägen hem då han inte får syn på bilar och drar mig istället. Påsen med maten är av papper. En halv kilometer hemifrån går den sönder, men skicklig som jag är så hinner jag fånga allt. Så med Stoffe i ett järngrepp och trasig (och kall) mat i andra handen tar jag mig till slut hem där jag packar upp maten. Stoffe tigger och jag säger bestämt Inte en bit får du smaka! Fem minuter senare matar jag honom med pommes och frågar med huvudet på sne var det gott? Jaaa så gott nom nom nom som en annan intelligensbefriad hollywoodmamma med alldeles för blont hår.
Nu ska jag hålla mig i köket.Framför datorn. Och plugga. Det ska jag göra. Bara det. Puss o kram!
/ A
/ A
Ps. Skön kontrast till inlägget innan va? Jag stannade faktiskt upp mitt i regnet och tänkte på vilken lyckligt lottad människa jag är som har det stora privilegiet att kunna köpa hämtmat, bor i en kanonfin lägenhet och får plugga till något jag brinner för. Nee det gjorde jag inte, men nu gör jag och jag är tacksam!
skriven
ojojoj, vilken dag...Lycka till med pluggandet!