Idag är en sån där dag då alla känslor inom mig kryper ut ur varenda cell och fyller hela lägenheten.
För drygt en vecka sedan fick jag höra om en vän till familjen som fått cancer. Då hade hon själv vetat om den några dagar. Mett halvår sa läkarna. Idag slutade hon andas. Cancer. Jag hatar cancer. Jag hatar hur den liksom bara tror att den kan ta över en kropp, breda ut sig och förpesta cellerna. Jag och många fler med mig har knäppt händerna och ropat till Gud, bett om förbarmande och helande. Max ett halvår sa läkarna. Igår rullade bussen från Vemdalen förbi staden där hon bor och jag tänkte att jag skulle skriva ett brev till henne, förklara vad hon betytt för mig under min uppväxt. Jag hann aldrig det. Idag slutade hon andas.
Tårarna har bränt på kinderna och jag har haft svårt att andas. Hur kan det bli såhär. Hur kan Gud tillåta att det här händer. Hon var 45 år, hade barn mellan 18 och 21 och en man som älskade henne högt. Hur kan det här få ske. Först blev jag arg på Gud, tyckte det var orättvist. Sedan sökte jag mig till Erik Tilling och hans texter för tröst och fann frid i det som min tror grundar sig i - Gud lämnar oss aldrig oavsett var vi befinner oss.
Jag är rädd, men hos Dig är jag trygg.
Jag är trött, men hos Dig får jag vila.
Jag är ensam, men Du finns här hos mig.
Jag är din, och hos Dig är jag trygg.
Under helgen har familjen postat bilder på Facebook och Instagram. De har skrivit att de känner frid och för mig gör det hela skillnaden. De tror på en himmel och ett liv som är evigt. Nu är hon fri från smärta och oro. Nu får hon vila. Så hur orättvist vi än kan tycka det är, hur lite svar vi än må ha på alla våra varför, så kan vi hämta styrka någonstans ifrån. Vi är inte ensamma.
Stiger jag till himmelen, finns Du med mig där.
Lägger jag mig i dödens land, är Du även där.
Tog jag morgonens vingar, gick jag till vila i havet,
skulle Du nå mig även där och gripa mig med din hand.
Här nere på jorden kommer tårarna fortsätta rinna, andningen kommer fortsätta vara tung - det är så sorg fungerar. Vi känner saknad och tomhet, det är svårt att ha tålamod även om vår visshet säger att vi kommer få ses igen en dag.
Tack Gud för att vi får sätta vårt hopp och tilltro till dig. Tack för de år vi fick låna henne. Krama henne från mig och sätt henne i den bästa änglakören du har. Omslut hennes man och barn, ge dem det de behöver för att orka dag för dag. Amen.
/ A
