Fröken Johanson

Ikväll svämmar de sociala medierna över med kommentarer som Avgå Hamrén och Sverige förtjänar ingen plats i EM! Svenskar suckar, stänger av sina TV-apparater och känner sig uppgivna. Jag kan verkligen inte bry mig. Inte det minsta.

 

Alla mina tankar och mitt hjärtas oro är hos de människor som flyr hals över huvud för sina liv just nu. Över vårt jordklot finns just nu 30 miljoner barn och vuxna på flykt. Många av dem sätter sig i små gummibåtar för att korsa Medelhavet och ta sig till Europa i hopp om frihet. Inte för att de vill. Inte för att det är det bästa alternativet. Utan för att det är det enda alternativet. För att hoppet om en trygghet på andra sidan havet är större än hoppet i det egna landet.

 

På sociala medier möts vi av bilder på en familj där pappan dragit ner hela familjen på tågspåret i rädsla för att de ska bli tillbakaskickade till Syrien. De dör hellre än återvänder. Vi har fått se treåriga Aylan uppspolad på en strand efter att ha drunknat i Medelhavet på sin resa mot frihet. Han har på sig blåa shorts och en röd T-shirt och jag kan inte sluta fundera på om det var hans favoritkläder? Om det var de kläder han valde ut som det enda han fick ta med sig på vägen mot ett nytt och bättre liv. Bilderna dyker upp på sociala medier, i tidningar, TV och på våra näthinnor när vi blundar. Många vill inte se. De vill blunda för att det är för jobbigt. De kanske tänker Vad kan jag göra? Det där får någon annan ta tag i, det löser sig säkert. Men vi måste se det som händer, inte allt för många mil ifrån oss. Jag anser att det är vår medmänskliga skyldighet att se det som sker, inte alltför många mil bort från oss. Det spelar ingen roll att människorna på bilderna ser annorlunda ut än vad du gör. Att de talar ett annat språk än du. Att de har andra erfarenheter än du. De är människor. Precis som du. Precis som jag. De har drömmar, känslor, tankar och familjer. Precis som du. Precis som jag. Tycker du att bilderna stör dig i din perfekta imperfekta middag? Sorry. Det här händer och du måste se.

 

Alla vet att föräldrar gör vad som helst för att skydda sina barn. För att ha dem i säkerhet. Det är ingen skillnad på de här föräldrarna. De måste fatta beslut vi i Europa inte ens behöver drömma om att fatta för att hålla barn säkra. De hade aldrig riskerat sina barns liv om det inte var det enda sättet för att öka chansen till trygghet och säkerhet för dem.

Det är tråkigt att Sverige åkte ur EM-kvalet och på något sätt kan jag kanske tycka att det var skönt att mina sociala nätverk svämmade över av värdsliga kommentarer ikväll. Det gav mig ett litet andningshål. Lika snabbt slår det mig att de här människorna inte har något andningshål. De upplever en rädsla och en overklighetskänsla på ett sätt som varken du eller jag ens kan börja förstå. Jag känner en sådan djup nöd för de här människorna. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag beundrar de som åker ner med hjälpsändningar. Det värmer att se hur människor går samman och gör stora uppoffringar (som i det här sammanhanget ändå är relativt små) för att hjälpa våra medmänniskor. Det gör mig stolt över mänskligheten. Även om det finns kräk inom exempelvis SD som hävdar att bilderna vi ser är manipulerade, så ser jag mest människor som öppnar upp och ger av det de har.

 

Mitt i allt det här inser jag att jag bara kan vända mig uppåt. När jag inte förstår vad som händer och inte kan ta in mer då knäpper jag händerna och sänker mitt huvud.

 

På kvällens körövning sjöng vi Michael Jacksons Earth Song och den hade inte kunnat vara mer aktuell. Jag fick en klump i halsen och fick anstränga mig för att hålla tårarna tillbaka. Det blev en sådan kraft i sången på ett sätt jag inte varit med om innan.