Fröken Johanson

När jag kommer in på klubben slås jag av en doft som luktar stall - ni vet halm som är dränkt i hästkiss kind of way. Jag kikar in i salen och börjar lite lätt fundera vad vi gör här, men vi sätter på oss ett we belong here-face och går in. Exakt på sekunden 18.20 skriker en man, som vi snart inser är tränaren, att vi ska ner och göra tio push ups. Sen är passet igång. Inte en sekund går åt uppvärmning (eller så insåg jag bara inte skillnaden) utan han skriker det ena oxh andra och jag måste erkänna att jag blev lite rädd för honom. Han såg farlig ut och när han skulle demonstrera på en liten späd kvinna trodde jag på riktigt att han skulle kunna ha dödat henne med en spark. Det var tufft, det var svettigt och extremt kvavt. Den som träffat Jossan vet dessutom att man inte vill bråka med henne då hon, liksom jag, har ett medelhavstemperament. Hon klagade ganska snabbt på hur jag höll mitsarna och jag såg att hon var där för att avreagera sig (läs: mentalt slå ner någon) så jag gjorde mitt bästa för att lyda och samtidigt be en bön om att hon skulle tröttas ut fort för hennes styrka i benen är inte nådig! 

Alltså det här med tekniken. Så svårt! När det blev min tur och jag började få in det någorlunda kom jag in i andra andningen och körde på hårt. Instruktören kom fram till oss oxh sa att vi körde på lite väl bra för att vara nybörjare (vi tolkade det såklart som att vi var asgrymma och att det inte fanns något mer han skulle kunna lära oss). Kanske tog jag i lite väl hårt för sen höll jag på att svimma. Instruktören drog på munnen för första gången i ett "i told you so.."

Well well. Efter 70 minuter låg vi på det svettiga golvet, fyllda med blåmärken, rosslig andning och stinkande händer. Vi köpte såklart ett kort. 

"Hellre träna skiten ur sig någon gång i veckan, än mesträna flera gånger" säger Jossan och signar papperna. Dock inser vi att händerna krampar så mycket att vi skriver som man gjorde på lekis.