Livet - när det är som närmast
Hjärtefrågor 5 kommentarerSöndagen den 19e december ca 12.15 fick världens finaste mormor somna in. Min lilla mormor.
Jag önskar jag, på några rader, kunde skriva ner hur mycket hon betydde för mig och vilken fantastisk människa hon var, men det är omöjligt att formulera i ord just nu. Kanske en annan dag, när sorgen avtagit lite.
Min mormor var en riktig krutgumma. Åttionio år gammal och med en humor som var bättre än de flestas. På grund av sin lätta demens var hon knivskarp med sina snabba kommentarer som kom precis där och då. Några minuter senare kunde hon skrattandes säga 'Jag minns inte vad det var som var så roligt'.
Hon strök mig över kinden eller i håret med en hand som hade raka fingrar. Hon var så mysig min mromor. En riktig bullmormor. När vi var små brukade hon stå vid spisen och koka gröt. Skala potatis och låta oss stå brevid och plumsa dem i kastrullen. Baka arton sortes kakor och lite pillimariskt titta på oss och sedan på skåpet där vi visste att kakorna stod, som för att ge oss hennes medgivande att vi fick ta några. Hon lät mig vara med när hon gjorde köttbullar och korv. Mormor hade hjärta för alla. Hon dömde ingen utan välkomnade alla till hennes och morfars hem. Det fanns alltid extrastolar/pallar att dra fram till köksbordet. När jag tänker tillbaka på mormor och morfars hus inser jag att det alltid var ett sorl där. Ett sorl som var fyllt av värme och kärlek. Man var så hemma där. Oavsett vem man var och om man aldrig varit där tidigare. Min mormor tog sig tid till oss barnbarn. Hon lät oss leka med hennes finaste vas. Hon plockade fram leksaker från vinden. Lät oss springa runt runt runt i huset. Vi fick vara uppe i hennes vävrum - som man visste att mamma inte tillät oss vara i. Hon bjöd på glass och kakor. Spelade spel med oss och lärde oss nya saker.
På äldre dar gjorde vi ungefär detsamma. Vi plockade blommor. Löste korsord. Tittade på kort. Skrattade mycket. Pratade om vad hon önskade sig för mat på sin 90-årsdag (smörgåstårta - för att det var enkelt) och spelade fasligt mycket Kinaschack. Och hon vann alltid. Gamla tanten på 89 år, smått dement - hon vann varenda gång!
Mormor var en så varm människa och hade en stark tro. Hon bad för sina barn, barnbarn, barnbarnsbarn, vänner, grannar och släkt. Hon broderade tavlor med kristna budskap som 'Jag och mitt hus, vi vilja tjäna herren' vilket hon verkligen gjorde. Hon var mån om att man skulle förlåta och älska varandra. Hon trängde sig aldrig på och pråklade på sin tro på någon som inte ville, men hon hade liksom en varmhet och godhet som hon utstrålade och den smittade av sig på folk och gjorde dem nyfikna på var den kom ifrån. Min mormor var så tacksam. Hon tackade oss alltid när vi var där och sa 'Tack för att ni är snälla'. Hon var så mysig. En riktig mormor. I mina ögon har hon alltid varit gammal. Mamma är yngst av sju syskon så det är kanske inte så konstigt, men det har gjort henne än mer mormorigare. Jag saknar henne så mycket. Hon var en fantastisk människa och jag är glad för att jag fick lära känna henne, även om det finns saker jag velat fråga henne och delat med henne. Jag var hos henne fem minuter efter att hon gått bort och då jag höll hennes varma hand kände jag ett lugn och en trygghet. Det kändes som om morfar var där med henne och det var precis som om man fick en glimt av himlen. Hon dog med ett leende på läpparna, kanske var det för att hon såg något fint. Jag tror i alla fall det.
Det här blogginlägget gick av bara farten. Det var så mycket som bubblade upp inom mig. Jag kunde visst få ner en del trots att sorgen ligger tung. Men jag vet att den kommer lätta för minnena finns ju kvar.
Älskade lilla mormor, sov så gott så ses vi i himlen.
Jag önskar jag, på några rader, kunde skriva ner hur mycket hon betydde för mig och vilken fantastisk människa hon var, men det är omöjligt att formulera i ord just nu. Kanske en annan dag, när sorgen avtagit lite.
Min mormor var en riktig krutgumma. Åttionio år gammal och med en humor som var bättre än de flestas. På grund av sin lätta demens var hon knivskarp med sina snabba kommentarer som kom precis där och då. Några minuter senare kunde hon skrattandes säga 'Jag minns inte vad det var som var så roligt'.
Hon strök mig över kinden eller i håret med en hand som hade raka fingrar. Hon var så mysig min mromor. En riktig bullmormor. När vi var små brukade hon stå vid spisen och koka gröt. Skala potatis och låta oss stå brevid och plumsa dem i kastrullen. Baka arton sortes kakor och lite pillimariskt titta på oss och sedan på skåpet där vi visste att kakorna stod, som för att ge oss hennes medgivande att vi fick ta några. Hon lät mig vara med när hon gjorde köttbullar och korv. Mormor hade hjärta för alla. Hon dömde ingen utan välkomnade alla till hennes och morfars hem. Det fanns alltid extrastolar/pallar att dra fram till köksbordet. När jag tänker tillbaka på mormor och morfars hus inser jag att det alltid var ett sorl där. Ett sorl som var fyllt av värme och kärlek. Man var så hemma där. Oavsett vem man var och om man aldrig varit där tidigare. Min mormor tog sig tid till oss barnbarn. Hon lät oss leka med hennes finaste vas. Hon plockade fram leksaker från vinden. Lät oss springa runt runt runt i huset. Vi fick vara uppe i hennes vävrum - som man visste att mamma inte tillät oss vara i. Hon bjöd på glass och kakor. Spelade spel med oss och lärde oss nya saker.
På äldre dar gjorde vi ungefär detsamma. Vi plockade blommor. Löste korsord. Tittade på kort. Skrattade mycket. Pratade om vad hon önskade sig för mat på sin 90-årsdag (smörgåstårta - för att det var enkelt) och spelade fasligt mycket Kinaschack. Och hon vann alltid. Gamla tanten på 89 år, smått dement - hon vann varenda gång!
Mormor var en så varm människa och hade en stark tro. Hon bad för sina barn, barnbarn, barnbarnsbarn, vänner, grannar och släkt. Hon broderade tavlor med kristna budskap som 'Jag och mitt hus, vi vilja tjäna herren' vilket hon verkligen gjorde. Hon var mån om att man skulle förlåta och älska varandra. Hon trängde sig aldrig på och pråklade på sin tro på någon som inte ville, men hon hade liksom en varmhet och godhet som hon utstrålade och den smittade av sig på folk och gjorde dem nyfikna på var den kom ifrån. Min mormor var så tacksam. Hon tackade oss alltid när vi var där och sa 'Tack för att ni är snälla'. Hon var så mysig. En riktig mormor. I mina ögon har hon alltid varit gammal. Mamma är yngst av sju syskon så det är kanske inte så konstigt, men det har gjort henne än mer mormorigare. Jag saknar henne så mycket. Hon var en fantastisk människa och jag är glad för att jag fick lära känna henne, även om det finns saker jag velat fråga henne och delat med henne. Jag var hos henne fem minuter efter att hon gått bort och då jag höll hennes varma hand kände jag ett lugn och en trygghet. Det kändes som om morfar var där med henne och det var precis som om man fick en glimt av himlen. Hon dog med ett leende på läpparna, kanske var det för att hon såg något fint. Jag tror i alla fall det.
Det här blogginlägget gick av bara farten. Det var så mycket som bubblade upp inom mig. Jag kunde visst få ner en del trots att sorgen ligger tung. Men jag vet att den kommer lätta för minnena finns ju kvar.
Älskade lilla mormor, sov så gott så ses vi i himlen.
/ A