Under högstadiet fann jag en vän. En vän som hette Elina. Eller Belina. Eller Elojna för den delen. Vi pratade varje dag. I skolan och i telefon. Varje morgon innan vi tog tåget från Rotebro till skolan i Häggvik pratade vi samtidigt som hon matade sin kanin. I skolan flamsade vi emellanåt och pluggade hårt emellanåt. Vi viskade och fnissade. Larvade oss och var oerhört seriösa. Vi åt glass dränkt i strössel och drack kaffe i kopiösa mängder. Allt samtidigt som vi pratade, pratade och skrattandes pratade vidare. Vi åkte in till stan för att fotografera oss inne på Åhléns fotoautomat. Vi strosade runt i affärer och köpte latte på Sandys. Där vi förövrigt även brukade äta och hade vi riktigt tur kunde vi bli vittne till rån. Vissa dagar kunde vi få galna ryck och packa in oss i våra termosjackor, köpa frusen Schweizernöt och ta första bästa tåg mot Bålsta. Bara för att kunna spana in den snygga killens hus. Från utsidan såklart. För mod att knacka på hade vi inte. Ånej. Vi pratade om muränor och lamor, hjördisar och gösar. Om vilka killar som var snygga och vilka vi var lite rädda för. Vi sjöng och vi skrattade, skrattade och flummade, bakade och lagade mat (läs: Elina lagade mat, jag var mest i vägen) umgick och tog en hel del charmiga bilder. Några av dem råkade jag hitta ikväll:
Det var fina tider med en fin vän! Tur att vi fortfarande kan dricka kaffe. Dock på ett moget vis över ett moget samtal. Ibland..!
/ A
