Did you ever stop to notice the crying earth, the weeping shores?

Hjärtefrågor Kommentera
Ikväll svämmar de sociala medierna över med kommentarer som Avgå Hamrén och Sverige förtjänar ingen plats i EM! Svenskar suckar, stänger av sina TV-apparater och känner sig uppgivna. Jag kan verkligen inte bry mig. Inte det minsta.
 
Alla mina tankar och mitt hjärtas oro är hos de människor som flyr hals över huvud för sina liv just nu. Över vårt jordklot finns just nu 30 miljoner barn och vuxna på flykt. Många av dem sätter sig i små gummibåtar för att korsa Medelhavet och ta sig till Europa i hopp om frihet. Inte för att de vill. Inte för att det är det bästa alternativet. Utan för att det är det enda alternativet. För att hoppet om en trygghet på andra sidan havet är större än hoppet i det egna landet.
 
På sociala medier möts vi av bilder på en familj där pappan dragit ner hela familjen på tågspåret i rädsla för att de ska bli tillbakaskickade till Syrien. De dör hellre än återvänder. Vi har fått se treåriga Aylan uppspolad på en strand efter att ha drunknat i Medelhavet på sin resa mot frihet. Han har på sig blåa shorts och en röd T-shirt och jag kan inte sluta fundera på om det var hans favoritkläder? Om det var de kläder han valde ut som det enda han fick ta med sig på vägen mot ett nytt och bättre liv. Bilderna dyker upp på sociala medier, i tidningar, TV och på våra näthinnor när vi blundar. Många vill inte se. De vill blunda för att det är för jobbigt. De kanske tänker Vad kan jag göra? Det där får någon annan ta tag i, det löser sig säkert. Men vi måste se det som händer, inte allt för många mil ifrån oss. Jag anser att det är vår medmänskliga skyldighet att se det som sker, inte alltför många mil bort från oss. Det spelar ingen roll att människorna på bilderna ser annorlunda ut än vad du gör. Att de talar ett annat språk än du. Att de har andra erfarenheter än du. De är människor. Precis som du. Precis som jag. De har drömmar, känslor, tankar och familjer. Precis som du. Precis som jag. Tycker du att bilderna stör dig i din perfekta imperfekta middag? Sorry. Det här händer och du måste se.
 
Alla vet att föräldrar gör vad som helst för att skydda sina barn. För att ha dem i säkerhet. Det är ingen skillnad på de här föräldrarna. De måste fatta beslut vi i Europa inte ens behöver drömma om att fatta för att hålla barn säkra. De hade aldrig riskerat sina barns liv om det inte var det enda sättet för att öka chansen till trygghet och säkerhet för dem.
 
Det är tråkigt att Sverige åkte ur EM-kvalet och på något sätt kan jag kanske tycka att det var skönt att mina sociala nätverk svämmade över av värdsliga kommentarer ikväll. Det gav mig ett litet andningshål. Lika snabbt slår det mig att de här människorna inte har något andningshål. De upplever en rädsla och en overklighetskänsla på ett sätt som varken du eller jag ens kan börja förstå. Jag känner en sådan djup nöd för de här människorna. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag beundrar de som åker ner med hjälpsändningar. Det värmer att se hur människor går samman och gör stora uppoffringar (som i det här sammanhanget ändå är relativt små) för att hjälpa våra medmänniskor. Det gör mig stolt över mänskligheten. Även om det finns kräk inom exempelvis SD som hävdar att bilderna vi ser är manipulerade, så ser jag mest människor som öppnar upp och ger av det de har.
 
Mitt i allt det här inser jag att jag bara kan vända mig uppåt. När jag inte förstår vad som händer och inte kan ta in mer då knäpper jag händerna och sänker mitt huvud.
Gud jag ber om trygghet, säkerhet och styrka för de människor som är på flykt. Jag ber att din vakande hand ska vila över dem. Hjälp oss som har det bra att öppna våra hjärtan och välkomna dessa människor på bästa sätt. Låt ingen ha dött förgäves. Kom med din nåd och barmhärtighet. Amen.
 
På kvällens körövning sjöng vi Michael Jacksons Earth Song och den hade inte kunnat vara mer aktuell. Jag fick en klump i halsen och fick anstränga mig för att hålla tårarna tillbaka. Det blev en sådan kraft i sången på ett sätt jag inte varit med om innan.
 
What about sunrise
What about rain
What about all the things
That you said we were to gain...
What about killing fields
Is there a time
What about all the things
That you said was yours and mine...
Did you ever stop to notice
All the blood we've shed before
Did you ever stop to notice
The crying Earth the weeping shores?

What have we done to the world
Look what we've done
What about all the peace
That you pledge your only son...
What about flowering fields
Is there a time
What about all the dreams
That you said was yours and mine...
Did you ever stop to notice
All the children dead from war
Did you ever stop to notice
The crying Earth the weeping shores

I used to dream
I used to glance beyond the stars
Now I don't know where we are
Although I know we've drifted far
 
/A

Skärgårdssång

Hjärtefrågor Kommentera
I mitt jobb får jag inte bara göra det jag älskar, skriva för att rädda barn från fattigdom (snacka om privilegie!) utan har även förmånen att få åka land och rike för att prata om vårt arbete. I helgen har vi varit på Tanumstrand i Bohuslän. Vår nya VD Claes plockade upp mig i Eskilstuna tidigt på fredagsmorgonen och vi körde på och var framme tidig eftermiddag. Den här konferensen har en målgrupp på 50+ och innehåller en massa massa massa musik och konserter. Lite som ett vintage Bråvalla. Typ.
Jag är som många vet en pappas flicka, och har alltid lyssnat på samma musik som pappa. Vi delar musiksmak även idag och jag har honom att tacka för många av mina guldkorn på Spotifylistorna som gjort succé på diverse fester genom åren. Det har dock inte bara varit Queen som spelats och körats till för full hals, jag har även fått med mig musikskatter som i viss mån "gömmer" sig inom frikyrkans väggar. Program som Minns du sången, med artister som pappa kanske rentav fått med sig från sina föräldrar, gick på TV hemma hos oss ibland. På den tiden satt familjen tillsammans och tittade på det som gick så där fick jag med mig de där sångerna och artisterna som funnits genom generationer. Därför tyckte jag det var ganska häftigt att nu få se dem live, men det går ju inte riktigt att erkänna. Till en början spelade jag cool, men sen stod jag ju och sjöng med och bad om en fan bild, eller två. Och kan vi just take a moment och prata om gospeln. Det är lycka i kroppslig form. Oslo Gospel Choir. Enough said.
 
Den här killen, Per-Erik Hallin (gör dig själv en tjänst och googla honom!) har spelat till och sjungit med Elvis. Han skrev dessutom en låt som Elvis ville köpa av honom, men han sa nej. Snubben har alltså sagt nej. Till the king of rock n´roll. Han är dessutom så extremt ödmjuk att han inte pratar om deras vänskap. Sånt impar på mig.
En sommar lyssnade jag och Amanda på hans skiva där han sjunger den här låten tillsammans med Carola. Vi sjöng och sjöng och sjöng, hela sommaren och älskade varenda ton av låten. Jag var såklart tvungen att påpeka detta och ta en bild...
 
Därefter jobbade vi, fick faddrar och lyssnade på ännu fler legende, typ hela eliten inom kyrkan. Jag måste erkänna mig lite starstrucked. Men det kunde jag ju inte riktigt erkänna. Bara lite.
Vi hade ganska mycket att göra så när det var dags för maten som vi beställt sedan innan blev jag något besviken när jag insåg att vi skulle få trerätters, men vi hade tid för MAX en huvudrätt. När den sedan kom och jag försod att jag skulle behöva trycka i mig en svingod oxfilé på tio minuter, då grät jag lite inombords.
 
Vi åkte hem på lördags natt och eftersom jag skulle köra själv från Eskilstuna lät Claes mig få "övningsköra" bilen som till min förskräckelse var en automatväxlad. Jag tabbade mig en gång vid en tänkt nedväxling inför en rondell. Efter det satte jag upp vänsterbenet högt upp till vänster för att inte göra om det misstaget - vilket jag inte gjorde!
Tröttheten när man kommer hem 14.30 är helt absurd. Tack och lov finns det människor som står ut med att prata och hålla mig vaken under de sista timmarna hem.
 
/A
 

Får jag lov att presentera Francesca

Hjärtefrågor Kommentera
 
Hon är italienskan i mig
 
Min familj säger att jag har temperament som en italienska, vilket även mina vänner bekräftat. Det är inte så att jag blir arg bara sådär utan det finns alltid en anledning till det. Jag har hjärtefrågor som får mig att brinna av och jag blir nödvändigtvis inte mer illa berörd än någon annan, men jag engagerar mig i det och det kan visa sig utåt som att jag blir mer arg än andra. Det finns en rad saker som väcker den där gamla italienska kvinnan i mig, bland andra:
Orättvisor 
Arrogans
Rasism (låter som en lista tagen från rubriken vad man hatar ur "Mina Vänner"-böckerna)
Svek
 
Det sista kommer behandlas i TV3:s dokumentär imorgon kväll klockan åtta. Det ska handla om otrohet och Victoria Milan som jag skrivit om här tidigare. Jag känner på mig att det kommer ta fram mitt alter ego Francesca  och hon kommer antagligen brinna av ordentligt efter programmet så stay tuned.
 
Titta gärna och dela med er av era tankar och åsikter kring det hela.
 
/ A