Natten till i förrgår vaknade jag med ett ryck av en otrolig smärta i hjärtat. Det är en sådan absurd upplevelse att gå från sovandes till att sitta upp i ren panik av en smärta så kraftig att du vaknar av den. Jag kände hur pulsen steg och instinktivt tände jag lampan och satte på TV:n. Livrädd för att lägga mig ner igen. Livrädd för att somna. I cirka en timme halvsatt jag i sägen innan jag slutligen ringde en taxi och åkte hem till mina föräldrar. Pappa var inte hemma, men jag la mig bredvid mamma som höll mig i handen och bad för mig. Det finns ingen trygghet i världen som går att jämföra med mammas närvaro. Jag vågade inte riktigt slappna av i rädsla av att smärtan skulle komma tillbaka, men till slut somnade jag några timmar i ren utmattning.
På eftermiddagen mådde jag okej och mötte upp Matilda efter att hon slutat jobba. Dock inser jag ju att solen gassar så mycket och jag är helt felklädd för vår fika i solen så jag tar tillfället i akt och svänger förbi Stinsen för att köpa en ny outfit(!). Jag inser när jag står i provhytten att ett sådant impulsköp är helt sjukt så i ren skam går jag in på Make Up Store där det råkade vara rea. När Matilda ringer och frågar om jag snart är framme står jag med den här handen framför mig, desperat letandes efter den där fiiiina färgen som jag testat, men nu inte kunde hitta igen.
Jag lurar dit henne och tror nog att hon blev glad för det. Vi gick fullkomligt bananas där inne och tillbringar säkert en halvtimme till att testa läppstift, lukta på lotions och ha sönder en och annan produkt. Expediten måste sett på oss som två tjocka barn som upptäcker Willy Wonkas chokladfabrik.
Lite lyckligare bestämde vi oss för att bege oss in mot stan för att fika i någon park innan visningen som jag så smididgt kläckte ur mig för Matilda att jag bokat in oss på.
Planen: Åka till stan (ca 20 min), fika någon timme och sedan gå på visning vid 18.
Den bittra sanningen: Kö in mot stan i ca 2 timmar, direkt till visning. Koffeinabstinenta och hungerirriterade.
Uppe i lägenheten, som för övrigt hade ett guldläge, stod en tjej och hennes mamma samt en mäklare som pratade i telefon. Vi går in och hör mäklaren slutligen säga "Eh, jag måste nog sluta nu. Jag har en visning och måste vara lite social". Matilda och jag tittar lite frågande på varandra, men tog en snabb titt i lägenheten som hade en ganska dålig planlösning, men var väldigt fin och hade ett enormt badrum, Dock var de små förvaringsutrymmena låsta och gick inte att komma in i. När vi testade att öppna kylen (jag har nämligen världens minsta kyl och frysfack idag så jag är mån om att se förbättringsmöjligheten), men då får jag en smärre utskällning av mäklaren som minsann lovat säljaren dyrt och heligt om att ingen får kika in i frysen. Låter det här som en märklig upplevelse? Sluta inte läsa än.
Precis innan vi ska gå hör vi tjejen som var där med sin mamma säga att hon var helt såld på lägenheten och hade bestämt sig för att hon skulle ha den. Utgångspriset låg på 2 105 000kr, hon budade 2 900 000. Till allas förvåning suckar mäklaren och säger "Jaha, då har du skrämt bort de andra intressenterna den här visningen.." och tjejen svarar lite skamset med att be om ursäkt. Tack och lov är Matilda inte sen att ta ton och säger, lite markant, till budgivaren att det var ett bra bud som säkert skulle göra säljaren väldigt nöjd. Vi önskar henne lycka till och säger till mäklaren att hon kan stryka mitt nummer från listan.
Sedan gick vi till Fjällgatan och unnade oss glass.
Tack och bock
/A
/A