Update

Hjärtefrågor 4 kommentarer
William tog sitt pick och pack och flyttade in till mig i samma sekund som min familj flydde landet till varmare breddgrader. Min största fobi, om man nu kan kalla det så, är att sova ensam i ett stort hus. Huvva! Så han agerar min beskyddare och hjälte. I söndags visade han verkligen prov på äkta pojkvännehjältemod. Jag fick en fruktansvärd smärta i magen och låg i min säng gråtandes i fyra timmar. Han satt och höll mig i handen, blåste lite och sa att han skulle göra te. Hur gulligt detta än var så hjälpte inget av det. Vid sju-tiden insåg vi att det inte blev bättre och vi stuvade in oss och vår hund för att åka till sjukhuset. William körde genvägar genom Danderyd för att hinna fram så snabbt som möjligt. Stackars Stoffe var inte så glad i sin bur där i baksätet, men det kunde inte hjälpas. Vi fick ett rum direkt och en läkare undersökte. Wille gick ut till Stoffe för att ge honom mat och gå en promenad med honom. Jag blev liggandes ensam och grät. En läkare kom in och tröstade mig vilket gjorde att jag kände mig lite mindre ensam, men ack så ynklig. Jag blev lite skonad från smärtan med morfin, vilket för övrigt inte alls gav samma upplevelse som sist jag fick det...lite besviken är jag faktiskt, men trots dosen med smärtstillande skrek jag då läkarna skulle känna och klämma på mig. William kom tillbaka till en måttligt nerdrogad flickvän. Vi väntade ännu mer. William gick och kollade till Stoffe och precis då kom en sköterska och rullade upp mig till ultraljudsröntgen. Den läkaren tröck så hårt på magen att jag skrek, det hade jag gjort även om jag inte hade ont från början..vilken snubbe. Han kunde inte 'göra det ordentligt' eftersom jag inte kunde ligga still...konstigt. William hittade mig och fick den stora äran att rulla ner mig igen, genom akuten och in till mitt rum. Jag beklagade mig lite, frågade efter vatten vilket de nekade mig och sen sprang William ut till Linda, vår räddande ängel, som kom för att hämta hem Stoffe.
Några timmar senare med en fruktansvärt torr mun fick vi komma till vår sista anhalt. Jag fick åka rullstol i rally-fart vilket faktiskt var ganska kul, men väl framme skönk jag ihop i svimningsställning. Kände mig helt borta och tappade hörseln. William kom tillbaka och höll mig i handen. Inget fel hittades, men det kan ha varit en cysta som gått sönder, eller så är det blindtarmen som spökar. FY! Nu tänker jag inte åka in till sjukhuset igen om det inte är till BB om några år.


Klockan 01.30 är man inte speciellt pigg...


En glassdag vid poolen som kurering med en brakmiddag var precis rätt medicin för mig.


Alma: Älskling, vilken färg ska jag ha på naglarna?
William (se bild 1.): Den här röda, den säger 'Jag vill vara romantisk ikväll', men den här rosa (se bild 2.) säger ' Jag är busig, men inte så värst.'
Haha!


Måndagen hade vi det mysigt med grillad mat och godis. Vi tog det lugnt och rehabiliterade oss.
Dagen idag har bestått av jobb, städning, tvättning, packning och matlagning. Imorgon händer det - vi åker på semester till ljuvliga ÖLAND.

Hejdå så länge!
/ A

Ps. Fy vad 'snällatycksyndommig' jag låter. Det var inte meningen. Jag är lyckligt lottad som har William med ett tålamod som jag beundrar stort, att jag har tillgång till fantastisk läkarvård och att jag i övrigt är fullt frisk! Underbart!!

Glad midsommar!

Hjärtefrågor 2 kommentarer
I år firade jag midsommar i stilla ro tillsammans med familjen. Det var en riktigt lyckad dag. Vi rotsade det typiska midsommarvädret genom att gotta oss i sommarmat (som sig bör!) och låtsas som att det regnade. (?!) Inget innesittande här inte!
Hela familjen fick sig ett gott skratt då vår lilla jycke kom hem från hundtrimningen. Min lillebror anser att vi bytte in en hund mot en råtta. Det är lite hårt kanske, men han ser faktiskt väldigt rolig ut. Här är lite bilder från vår mysiga midsommar. Enjoy!


För några timmar sedan åkte min familj till Grekland och lämnade mig ensam i två veckor med Stoffe och William.
När jag lagar mat till William i fortsättningen måste jag komma ihåg. En min säger mer än tusen ord.

/ A

Skolavslutning - bättre sent än aldrig

Hjärtefrågor Kommentera
Där satt alla så fint uppklädda i ljusa sommarkläder. Förväntansfulla inför årets längsta rast. De härliga ungarna! Det bjöds på Idas sommarvisa, Den blomstertid nu kommer, Thousand miles ( H.e.a.t - Väsbys stolthet) lärarsången och klasslåtarna. Solen sken, barnen skrattade, sjön glittrande och fröknarna var snälla.
Jag bjöd barnen på mina cupcakes som jag så tålmodigt stod och bakade igår. Tre och en halv timma senare (och fem olika byttor, tre satser frosting, kladd, karamellfärg och citroner överallt) var de äntligen klara. Fina blev dem, men hur de smakade orkade jag inte ens ta reda på då. Jag var så nervös när jag delade ut dem i skolan eftersom de här barnen är brutalt ärliga, men de var hur glada och tacksamma som helst! Det värmde mitt hjärta det.
I eftermiddags åt jag glass med Josefin. Riktigt somrigt kändes det.


Nu ska vi fira sommarlovet med jordgubbar!
Peace
/ A