Ångestfylld dag

Livet Kommentera
Idag är en dag fylld med ångest. Jag har sådana dagar ibland då ångesten slår till som en rejäl huvudvärk och bara sipprar ut i varenda cell i kroppen. Idag vet jag dock vad det beror på och anledningarna gör mig nästan än mer ångestfylld.
 
Att våran värld är orolig har väl få människor missat. Vi har krig, fattigdom och svält - det här är ju inget nytt, men ökningen är stor. Det som däremot, för mig i vår tid, är nytt är alla dessa avrättningar av människor som inte delar ens tro. Skjutningarna på Charlie Hedbo, avrättningarna av personer utanför moskéer och synagogor och nu senast, 21 kristna som blev halshuggna i Egypten. Vad är det som händer? Människor som tror på något som är större än sig själva beslutar ändå att ta makten i egna händer, sätta sig över Gud och på ett helt brutalt sätt avgöra vem som har rätt att leva och vem som "måste" dö. Det är vidrigt. Det var längesedan jag var så upprörd och orolig i själen.
 
Under hela min uppväxt har jag fått höra att vi i Sverige kan vara tacksamma för att vi får fira gudstjänst i kyrkan varje söndag utan att oroa oss för att bli dödade - vi behöver inte gömma oss. Sedan dödas en man utanför en synagoga. I Danmark.
 
Jag fick precis en notis från Aftonbladet som rapporterar att de gjort tillslag mot människor de misstänker har en koppling till IS. I Sverige. Sverige är känt för att vara sekulariserat, men världen över är vi många som har en tro. Oavsett om vi är judar, muslimer eller kristna så tror vi på samma Gud och den Gud jag känner är god. Han står inte bakom några av de fruktansvärda avrättningar som sägs ske i "Guds namn". Jag blir förbannad av att rädslan lyckats nästla sig in i mig och gömmer sig i mitt innersta och slår rot. Jag blir förbannad över att den lyckas kalla fram en orolig ångest i mig. Om jag är rädd? Fruktansvärt. Samtidigt känner jag mig stark och redo för att ta strid. Jag är stark i det jag tror på och jag önskar att alla fick känna den styrkan och tryggheten som på något sätt tar udden av det värsta. Trots detta så påverkar det här min vardag. Jag satt på tåget i 20 minuter och kom på mig själv med att jag inte ens förmådde öppna Metro av rädsla att bli mer illa berörd av något. 
 
 
Jag orkar inte. På riktigt. All den här orättvisan, terrorn, rädslan, döden och rena avrättningar av människor.
Låt oss stå enade mot människor vars syfte är att utrota personer som inte tror som de gör och låt oss alla få markera att hit, men inte en millimeter längre får rädslan ta över våra liv.
 
Juste. På allt det här får jag veta att min favorit Anders Borg, heeelt verkar ha tappat allt vad sunt förnuft är och lämnar sin fru och tre barn för Dominika Peczynski som jag skrivit en hel del om tidigare, bland annat här. Tack politiker för att ni ännu en gång visat att det inte går att ta er på allvar. Tack för att ni är ett gäng barn som aldrig fick leka med de där fina leksakerna i sandlådan och nu har vuxit upp och ska bevisa för alla att ni har makt och att makten i sig är viktigare än något annat. Nej tacka vettja Reinis som ändå hade en plan. Om ni tycker jag har fel kan ni läsa det här.
 
Tack för ventilationen. Nu ska jag äta en semla.
 
/A

27-årsbrunch

Livet Kommentera
Jag fyllde 27 häromveckan och eftersom det var längesedan jag ordnade en fest tänkte jag att det nu var på tiden. Dels för att alla tillfällen att fira bör tas till vara på, men även för att jag längtat efter att blanda upp mina alla dussintals umgängeskretsar. Mamma blev sådär hysteriskt lycklig, som bara hon kan bli, över att äntligen få ett ansikte på alla jag bara pratat om de senaste åren. Eftersom min lilla etta inte tillåter så många sittplatser fick jag låna mamma och pappas hus. 
Drygt 50 pers kom och fyllde varenda centimeter med kärlek, glädje och positivitet. Jag bjöd på brunch och tack vare min guldstjärna Anna i köket, som gräddade våfflor som om hon aldrig sysslat med annat, verkade alla nöjda, mätta och glada. 
Jag tvingade mina syskon att hålla tal (och yes, jag lyckades intala mig att talen kom från deras innersta djup av hjärtats kammare) och var till slut tvungen att stanna upp mitt i allt, se mig omkring och insåg att jag är så ofantligt lyckligt lottad och tacksam över att just varenda en som befann sig i huset finns i mitt liv. Det låter sååå klyschigt, men jag vet inte vad jag hade gjort utan dem. Så tack till alla ni fina som kom och firade med mig!