Drottninggatan 10 april

Livets hårda kant Kommentera

Idag promenerade jag längs gatan jag gått så många gånger. Gatan där jag som ung tonåring promenerade upp och ner för samtidigt som jag kände mig så stor. Gatan där min första prao-plats låg. Gatan där jag spatserat full med självförtroende efter att jag signat mitt första riktiga jobb. Gatan där jag promenerat i snöstorm, regn, sol och vind. Gatan med lejonen i sten som jag så många gånger låtsats rida på som barn. Drottninggatan som är så välbekant med sina butiker, svartvita mönster och Strindbergs citat kantade längs gången. Drottninggatan, en del av min hemstad som alltid är livfull och fylld av människor. Idag var du tyst. Medans jag gick norrut, tillsammans med hundratals andra, var det som om vår vördnad gjorde oss stumma. Polisbilen vid Åhléns var inklädd i blommor. Jag läste de fina människor skrivit på de provisoriska väggarna som satts upp för fönster där glas krossats. Stenlejonen, som lastbilen kört in i under sin vansinnesfärd, blomstrade. Vid ett tillfälle hördes en bil bakom mig och instinktivt vände jag mig om, möjligen lite snabbare än jag normalt sett kanske hade gjort. Fler med mig gjorde detsamma. Det var ingen bil på väg mot oss. Det värsta hade redan hänt. Jag fortsatte promenera, fast besluten om att visa att det goda är starkare än det onda, och det visade sig gång på gång. Polisen som satte sig på huk för att förklara för den lilla pojken i superhjältedräkt vad som hände i fredags. De två tonårskillarna som gav den blinda hemlösa mannen pengar och tog sig tid att prata med honom varpå alla tre kramades med tårar i ögonen. Den gamla kvinnan som tog sig fram till två poliser för att beskriva sin tacksamhet. De människor, gamla som unga, som stoppade blommor i polisernas västar. När jag tittade ner såg jag en gata med svarta hjulspår som vittnar om vansinnesfärden som tog liv och bäddade in Stockholm i ett mörker. Men när jag lyfte blicken kunde jag bara se kärleken mellan människor och ljuset som motar bort mörkret.

Jag gick in på Åhléns för att se den skadade delen av byggnaden vara inklädd i ett skynke med text som uttryckte medlidande för offren och kärlek till Stockholm. Åhléns var lugnt. Det var mycket folk, men det fanns ett lugn jag aldrig tidigare känt i det annars så stressade varuhuset. Jag passerade ett sminkmärke där jag hörde hur expediten beskrev den rädsla hon fortfarande kände över att vara på jobbet. Rädslan över att det skulle ske något liknande igen. Jag hörde en säljare på inredningsavdelningen beskriva fredagen för en kund och om hur det kändes att komma tillbaka till jobbet idag.

Utanför Åhléns entré stod en rad poliser uppställda när en annan grupp poliser kom fram mot dem. Jag förstod att de som redan befann sig på platsen varit med under fredagen och de utbytte känslosamma kramar och frågade hur det var. Samtidigt började människor närma sig dem med kramar och barn gick fram och high five:ade poliserna. Ett hundratal personer stod runt om och betraktade det fina som skedde. Det var en så mäktig stund på något vis. Räddningspersonal fick ta del av folkets enorma tacksamhet och kärlek. De senaste dagarna har jag känt mig maktlös. Vad kan en enda person göra för skillnad? Jag satt hemma i trygghet när jag fick höra om terrorattacken. Jag var privilegierad. Ett tack skulle kännas så fjantigt, men jag kände att jag på något sätt behövde få uttrycka den tacksamhet jag känner för den svenska räddningstjänsten. Jag gick fram till en polis som tidigare berättat att hon varit på plats i fredags och känt sig lite skakad av händelsen. Jag gav henne en stor kram och precis när jag sa tack brast rösten och tårarna började strömma ner för mina kinder. Hon måste ha varit så rädd i fredags. Även om hon är tränad i sin yrkesroll och förmodligen sköter krissituationer bättre än gemene man så var den här situationen förmodligen ny för henne. Den här dagen var hon inte bara polis, den här dagen var hon och hennes kollegor hjältar. Jag kände mig först lite dum för att brista ut i gråt på det sättet, men insåg ganska snart att jag var i gott sällskap. Hennes kollega var märkbart berörd av människornas agerande och jag kramade om honom och tackade för allt de gör för att vi ska känna oss trygga. Han höll mig hårt och berättade att det betydde så mycket för dem att höra det nu. Jag förstår honom. De här är människor som också blev överrumplade av nyheten om ett misstänkt terrordåd i centrala Stockholm. De har också familjer de vill hem till för att fredagsmysa med. Trots det åkte de i ilfart till stormens öga för att skydda andra – skydda oss.

Känslostormarna rörde sig i mig och det var med röda ögon och en klump i halsen jag satte mig på tunnelbanan hem. Glad och tacksam för den medmänsklighet som vår stad visat upp och mottagit de senaste dygnen. Jag hoppas så innerligt att vi inte tappar det här nu utan att vi fortsätter ta hand om varandra.

Poliser, sjukvårdare, läkare, sjuksköterskor, väktare, SOS, övrig räddningspersonal och frivilliga på plats och genom #openstockholm - ni är fantastiska, tack.

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
Joh 1:5

/A

 
 
 
 
 
 
 
 
 

 

 

Did you ever stop to notice the crying earth, the weeping shores?

Hjärtefrågor Kommentera
Ikväll svämmar de sociala medierna över med kommentarer som Avgå Hamrén och Sverige förtjänar ingen plats i EM! Svenskar suckar, stänger av sina TV-apparater och känner sig uppgivna. Jag kan verkligen inte bry mig. Inte det minsta.
 
Alla mina tankar och mitt hjärtas oro är hos de människor som flyr hals över huvud för sina liv just nu. Över vårt jordklot finns just nu 30 miljoner barn och vuxna på flykt. Många av dem sätter sig i små gummibåtar för att korsa Medelhavet och ta sig till Europa i hopp om frihet. Inte för att de vill. Inte för att det är det bästa alternativet. Utan för att det är det enda alternativet. För att hoppet om en trygghet på andra sidan havet är större än hoppet i det egna landet.
 
På sociala medier möts vi av bilder på en familj där pappan dragit ner hela familjen på tågspåret i rädsla för att de ska bli tillbakaskickade till Syrien. De dör hellre än återvänder. Vi har fått se treåriga Aylan uppspolad på en strand efter att ha drunknat i Medelhavet på sin resa mot frihet. Han har på sig blåa shorts och en röd T-shirt och jag kan inte sluta fundera på om det var hans favoritkläder? Om det var de kläder han valde ut som det enda han fick ta med sig på vägen mot ett nytt och bättre liv. Bilderna dyker upp på sociala medier, i tidningar, TV och på våra näthinnor när vi blundar. Många vill inte se. De vill blunda för att det är för jobbigt. De kanske tänker Vad kan jag göra? Det där får någon annan ta tag i, det löser sig säkert. Men vi måste se det som händer, inte allt för många mil ifrån oss. Jag anser att det är vår medmänskliga skyldighet att se det som sker, inte alltför många mil bort från oss. Det spelar ingen roll att människorna på bilderna ser annorlunda ut än vad du gör. Att de talar ett annat språk än du. Att de har andra erfarenheter än du. De är människor. Precis som du. Precis som jag. De har drömmar, känslor, tankar och familjer. Precis som du. Precis som jag. Tycker du att bilderna stör dig i din perfekta imperfekta middag? Sorry. Det här händer och du måste se.
 
Alla vet att föräldrar gör vad som helst för att skydda sina barn. För att ha dem i säkerhet. Det är ingen skillnad på de här föräldrarna. De måste fatta beslut vi i Europa inte ens behöver drömma om att fatta för att hålla barn säkra. De hade aldrig riskerat sina barns liv om det inte var det enda sättet för att öka chansen till trygghet och säkerhet för dem.
 
Det är tråkigt att Sverige åkte ur EM-kvalet och på något sätt kan jag kanske tycka att det var skönt att mina sociala nätverk svämmade över av värdsliga kommentarer ikväll. Det gav mig ett litet andningshål. Lika snabbt slår det mig att de här människorna inte har något andningshål. De upplever en rädsla och en overklighetskänsla på ett sätt som varken du eller jag ens kan börja förstå. Jag känner en sådan djup nöd för de här människorna. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag beundrar de som åker ner med hjälpsändningar. Det värmer att se hur människor går samman och gör stora uppoffringar (som i det här sammanhanget ändå är relativt små) för att hjälpa våra medmänniskor. Det gör mig stolt över mänskligheten. Även om det finns kräk inom exempelvis SD som hävdar att bilderna vi ser är manipulerade, så ser jag mest människor som öppnar upp och ger av det de har.
 
Mitt i allt det här inser jag att jag bara kan vända mig uppåt. När jag inte förstår vad som händer och inte kan ta in mer då knäpper jag händerna och sänker mitt huvud.
Gud jag ber om trygghet, säkerhet och styrka för de människor som är på flykt. Jag ber att din vakande hand ska vila över dem. Hjälp oss som har det bra att öppna våra hjärtan och välkomna dessa människor på bästa sätt. Låt ingen ha dött förgäves. Kom med din nåd och barmhärtighet. Amen.
 
På kvällens körövning sjöng vi Michael Jacksons Earth Song och den hade inte kunnat vara mer aktuell. Jag fick en klump i halsen och fick anstränga mig för att hålla tårarna tillbaka. Det blev en sådan kraft i sången på ett sätt jag inte varit med om innan.
 
What about sunrise
What about rain
What about all the things
That you said we were to gain...
What about killing fields
Is there a time
What about all the things
That you said was yours and mine...
Did you ever stop to notice
All the blood we've shed before
Did you ever stop to notice
The crying Earth the weeping shores?

What have we done to the world
Look what we've done
What about all the peace
That you pledge your only son...
What about flowering fields
Is there a time
What about all the dreams
That you said was yours and mine...
Did you ever stop to notice
All the children dead from war
Did you ever stop to notice
The crying Earth the weeping shores

I used to dream
I used to glance beyond the stars
Now I don't know where we are
Although I know we've drifted far
 
/A

Högt och lågt en onsdag i augusti

Livet Kommentera
Natten till i förrgår vaknade jag med ett ryck av en otrolig smärta i hjärtat. Det är en sådan absurd upplevelse att gå från sovandes till att sitta upp i ren panik av en smärta så kraftig att du vaknar av den. Jag kände hur pulsen steg och instinktivt tände jag lampan och satte på TV:n. Livrädd för att lägga mig ner igen. Livrädd för att somna. I cirka en timme halvsatt jag i sägen innan jag slutligen ringde en taxi och åkte hem till mina föräldrar. Pappa var inte hemma, men jag la mig bredvid mamma som höll mig i handen och bad för mig. Det finns ingen trygghet i världen som går att jämföra med mammas närvaro. Jag vågade inte riktigt slappna av i rädsla av att smärtan skulle komma tillbaka, men till slut somnade jag några timmar i ren utmattning.
 
På eftermiddagen mådde jag okej och mötte upp Matilda efter att hon slutat jobba. Dock inser jag ju att solen gassar så mycket och jag är helt felklädd för vår fika i solen så jag tar tillfället i akt och svänger förbi Stinsen för att köpa en ny outfit(!). Jag inser när jag står i provhytten att ett sådant impulsköp är helt sjukt så i ren skam går jag in på Make Up Store där det råkade vara rea. När Matilda ringer och frågar om jag snart är framme står jag med den här handen framför mig, desperat letandes efter den där fiiiina färgen som jag testat, men nu inte kunde hitta igen.
 
Jag lurar dit henne och tror nog att hon blev glad för det. Vi gick fullkomligt bananas där inne och tillbringar säkert en halvtimme till att testa läppstift, lukta på lotions och ha sönder en och annan produkt. Expediten måste sett på oss som två tjocka barn som upptäcker Willy Wonkas chokladfabrik.
 
Lite lyckligare bestämde vi oss för att bege oss in mot stan för att fika i någon park innan visningen som jag så smididgt kläckte ur mig för Matilda att jag bokat in oss på. 
Planen: Åka till stan (ca 20 min), fika någon timme och sedan gå på visning vid 18.
Den bittra sanningen: Kö in mot stan i ca 2 timmar, direkt till visning. Koffeinabstinenta och hungerirriterade.

Uppe i lägenheten, som för övrigt hade ett guldläge, stod en tjej och hennes mamma samt en mäklare som pratade i telefon. Vi går in och hör mäklaren slutligen säga "Eh, jag måste nog sluta nu. Jag har en visning och måste vara lite social". Matilda och jag tittar lite frågande på varandra, men tog en snabb titt i lägenheten som hade en ganska dålig planlösning, men var väldigt fin och hade ett enormt badrum, Dock var de små förvaringsutrymmena låsta och gick inte att komma in i. När vi testade att öppna kylen (jag har nämligen världens minsta kyl och frysfack idag så jag är mån om att se förbättringsmöjligheten), men då får jag en smärre utskällning av mäklaren som minsann lovat säljaren dyrt och heligt om att ingen får kika in i frysen. Låter det här som en märklig upplevelse? Sluta inte läsa än.
Precis innan vi ska gå hör vi tjejen som var där med sin mamma säga att hon var helt såld på lägenheten och hade bestämt sig för att hon skulle ha den. Utgångspriset låg på 2 105 000kr, hon budade 2 900 000. Till allas förvåning suckar mäklaren och säger "Jaha, då har du skrämt bort de andra intressenterna den här visningen.." och tjejen svarar lite skamset med att be om ursäkt. Tack och lov är Matilda inte sen att ta ton och säger, lite markant, till budgivaren att det var ett bra bud som säkert skulle göra säljaren väldigt nöjd. Vi önskar henne lycka till och säger till mäklaren att hon kan stryka mitt nummer från listan.
 
Sedan gick vi till Fjällgatan och unnade oss glass. 
Tack och bock
/A