Har jag sagt att jag skäms över att vara svensk?

Alma brinner av En kommentar
Jag skäms över att vara svensk.
Förlåt, jag vet att det blir mycket Francesca-aktigt på bloggen nu, men jag kan liksom inte låta bli.
 
Vad är det som händer i vårt land? Har vi blivit helt avskräckta av Jimmy Åkessons och hans högst inkompetenta följe? 

Till vårt land kommer människor som flyr krig och misär. Som önskar få andas ut och slå sig ner i trygghet. Kräver de mycket? Jag tycker inte det. Jimmy Åkesson har aldrig behövt känna den rädslan av att fly bomber och vapen. Har aldrig behövt lämna de han älskar för att kanske, bara kanske, kunna klara sig över gränsen med livet i behåll. Jag tycker inte han har rätt att föra sin talan. Eller jo, för vi har yttrandefrihet i Sverige, men han har ingen rätt att bestämma åt någon annan vad de bör definieras som.  Tror ni inte då att den enda som gynnas av att SVT väljer att ta bort 'Mamma'-figurerna i Kalles Jul är självaste Jimmy Åkesson? Varför? Jo för att vi i vårt land är så förgrymmat rädda att ge SD den minsta chansen till att få rätt i det de säger, eller ett skäl att stärka sina vrickade argument. Därför fegar vi ut och eliminerar allt sådant som SD skulle få för sig att tänka 'ha ha ha de har minsann en jude/afroamerikan i julkalandern som får en stämpel i rumpan ha ha ha'. Tror ni på allvar att de någonsin tänkt så? Det som skrämmer mig i allt det här är inte vad Jimmy Åkesson och SD tycker utan fegheten hos svenska folket. Jag förstår att SVT:s tanke är att få alla att känna sig uppskattade och radera ut allt som kan uppfattas som rasistiskt, men i min mening är det dem som valt att se det som något rasistiskt och DEM som valt definiera 'Mamma'-figuren som en jude/afroamerikan. De misslyckas uppfylla sitt syfte. Varför ska vi ge vika för SD? Varför ska vi kasta nya väljare i famnen på dem? Jag förstår ärligt talat inte hur man dessutom kan förbjuda pepparkaksdräkter eftersom det kan 'upplevas som rasistiskt'? Pepparkakor är bruna. De råkar ha samma färg som en viss hudton. Ska jag som vit då reagera på att lucian bär vita kläder? Jag har svårt att tänka mig att någon mörkhyad skulle ta illa vid sig av att äta pepparkakor, och därmed se barn iklädda pepparkaksdräkter, för att inte tala om att identifiera sig med en figur i Kalles Jul. Ska jag känna mig kränkt för att den blonda flickan i tomteverkstaden blir skrämd av en spindel? SVT hävdar ju trots allt att vi blonda är lättskrämda? 
Det har gått för långt! Jag avskyr rasism. Jag förbannar fenomenet. Däremot får vi inte bli så rädda att ge SD och deras sjuka värderingar syre, att vi väljer att överanalyser och tolka saker i småatomsskala och därmed göra våra nysvenskar till offer genom att förknippa dem med saker som ingen någonsin tänkt på innan.
Inga pepparkaksgubbar? Inga 'Mamma'-figurer? Vad kommer härnäst? Inga lussebullar för att de är gula?

Ps. Tyckte lucian var vacker och rapparen ett friskt inslag i den annars så stela svenska kulturen.

/ A

Det var den där dokumentären ja

Alma brinner av Kommentera
Hon är vaken nu. Italienskan.
 
"Hälften av befolkningen har varit otrogna och den andra hälften kommer kanske vara det [...] Titta här, han är singel, det är väl inte så roligt...vi letar upp någon som är upptagen istället." (Dominika Peczynski).
 
För mig är det totalt ofattbart hur man ens kan resonera på det sättet. Vad har Dominika varit med om för att bli så känslomässigt avstängd för något så heligt som ett äktenskap? Jag menar, att aktivt faktiskt leta efter någon som är gift är för mig helt ofattbart. Vad är det man vill uppnå med det? I dagens dokumentär på TV3 kunde man se kvinnor som blivit utsatta för otrohet, men även de som aktivt är otrogna. En kvinna berättade lättvindigt om hur hon tycker det är lite spännande att hennes man kan komma på henne.
 
"Jag har varit lyckligt gift i 23 år och har varit otrogen under nästan hela mitt äktenskap".
 
Hur hon känner är ju totalt oväsentligt, det är ju hur hennes man känner som är det enda som är av betydelse i det här fallet. Hon jämför vidare sina otrohetsaffärer med Fritt fall eftersom man tycker man är dum som gör det, hela vägen upp, men att det sen bara är roligt. Hur kan man säga att det är roligt att skada någon?  Vi pratar inte fysisk smärta som går över efter ett tag utan en själslig smärta som kan betså för resten av livet.
 
I ett sunt förhållande litar man på sin partner. Det finns liksom ingen anledning till att inte göra det. Troligtvis älskar man sin man/hustru/flickvän/pojkvän och ser denne som sin trygget, en person man delar allt med, sin stora kärlek och bästa vän. Föreställ dig då att den personen går bakom din rygg och förgiftar det ni har genom att vara otrogen, för att 'liva upp det' för sin egen skull. Ett förhållande handlar aldrig bara om en person. Man är två. Vad är det som ger den ena rätten till att minimera det man gemensamt byggt och investerat tid, energi och känslor i? Vad är det som gör att man inte har stake nog att vara så pass sann mot sig själv och sin partner att man inte avslutar det man har innan man påbörjar något annat? 
Sårar man sin partner mindre för att hålla det hemligt? Nej, jag tror inte det. Ett svek är ett svek och hur mycket man än vill inlinda det så är det faktiskt inte bättre än så.
Utifrån personen som utsätts från otrohet kan jag bara fråga mig Hur kan man någonsin lita på en människa igen? Jag skulle ha väldigt svårt för att våga lita på någon igen och framförallt våga älska någon igen. Otrohet är så personligt. Även om syftet med det kanske inte är att såra sin partner så är det vad som händer oavsett hur det går till.
 
Kvinnan som varit otrogen under hela sitt äktenskap tycker att hon har rätt till att vara otrogen, men detsamma gäller inte hennes man.
 
"Om min man skulle vara otrogen? Det skulle ju vara helt osannolikt men skulle han vara det skulle jag honom och säga It's your loss".
 
Dominika säger att otrohet är "mänskligt agerande" och att man inte bör bli straffad för att man unnar sig något ibland. Som om det vore en chokladbit man tar fast man inte borde. Jag tror att Dominika (som har varit otrogen, blivit bedragen och varit älskarinnan) har blivit så djupt sårad av otrohet själv att hennes enda försvar är att vända det som sårar till något positivt. Be mig inte utveckla det resonemanget för det kan jag inte, men jag tror inte på att en människa kan vara så kall att man har som jobb att uppmuntra folk till att vara otrogna snarare än driva en dejtingsajt där singlar får mötas och knyta kontakter.
 
Victoria Milan får det att låta som något positivt att ha en affär, att vara otrogen till någon man ingått en relation med. En relation som förhoppningsvis är byggd på tillit och respekt för dels för den andra parten, men även för sin egen del. Var är det positiva i det? Kanske tycker en del att ens relation blir lite extra kryddad av spänningen. Då kanske det är bättre att man gemensamt fattar beslut om ett öppet förhållande, vilket gör att den parten som är nöjd som det är, får en möjlighet att dra sig ur istället för att bli bedragen bakom ryggen.
Jag känner ett flertal förhållanden där otrohet förekommit. Jag har tyvärr fått se otrohet på nära håll och vad det kan göra med en människa. Familjer har splittrats, slitits upp med rötterna. Barn har hamnat i kläm och gråtandes, sörjandes inte förstått varför mamma och pappa inte längre bor tillsammans. Par som gått igenom tuffa tider, men tillsammans tagit sig igenom dem i hopp om att kärleken är starkare än allt, har splittrats på grund av lockelsen till otrohet. 
 
Hur arg och upprörd jag än blir över att höra kvinnor på tv berätta om hur bra det kan vara med otrohet och vilken adrenalinkick det är, kan jag inte undgå att känna genuin sorg i hjärtat över det faktum att människor aktivt letar efter personer som är i ett förhållande och därmed är ute efter att medvetet förstöra livet för en oskyldig trogen partner för all framtid, för att själv få några timmars spänning i vardagen.
 
Så. Nu har Francesca fått komma till tals och återigen ventilerat sig lite.
Känner ni som jag - maila Victoria Milan vettja. Fler röster hörs bättre än en.
support@victoriamilan.se
Här kan du få lite tips på vad du kan skriva
 
/ A
 

Enough is enough

Alma brinner av 2 kommentarer

Jag fick nog och mailade Sverigedemokraterna idag:

Jag är svensk till 100% och varenda procentenhet av mig skäms över det just nu. Jag skäms över att tillhöra en 'ras' som förnedrar människor, som spottar på de som har de svårt, som sätter sig högre än andra. Gör mitt blonda hår mig smartare än någon med svart? Ser mina blåa ögon världen på ett annat sätt än de med bruna? Vad är skillnaden på oss? Våra hjärtan ser likadana ut. Våra hjärnor är lika komplexa. Våra organ behöver samma sak. Hudens färg kanske skiftar, men det gör det å andra sidan bland svenskar också. Vad är det som gör att svenskar skulle vara bättre än italienare? Eller egyptier? Eller ryssar? Om ni representerar svenskar så vill inte jag vara svensk med den innebörd ni tillskriver begreppet. Jag ser till människor som unika individer. Oavsett om vi är röda, gula, svarta eller vita så är vi människor med känslor och behov. Vi behöver alla kärlek och trygghet. Jag ser inte att invandrare kommer till Sverige för att hata oss. Allt jag ser är svenskar som sprider hat och förpestar vårt land. Sverige är vackert och har fantastiska traditioner. Man kan värna om dem utan att hata de som bär på andra traditioner. Vi har förmånen att ta del av andras kulturer utan att för den delen förkasta vår egen. Men allt hat?! Jag kan inte förstå hur ni kan sova om nätterna när det enda ni bidrar med är att få invandrare att känna sig ovälkomna och oss svenskar att skämmas över er. Ni är en grupp människor som saknar självinsikt och tyvärr saknar allt vad empati innebär. Snälla snälla snälla ni, jag vädjar om förståelse. Jag önskar och hoppas från botten av mitt innersta att ni kan se värdet i människor. Oavsett om en person kommer från Irak, Iran, Grekland eller Norge. De är människor, precis som ni. De vill leva i en trygg miljö och vara älskade. Vi är olika, men ändå lika.

 
/ A