påsken

Hjärtefrågor Kommentera
Min mamma har varit gräsänka en vecka då pappa och lillebror varit i Los Angeles med Carls konfagrupp. De har hjälpt hemlösa på ett ställe som heter The Dream center, mer om deras resa kan du läsa här.
Jag åkte hem för att få lite kvalitetstid med mamma. Det blir inte av att man får den tiden när huset är fullt av människor och man bara är hemma en helg. Eftersom mamma pluggar nu så har vi suttit ute i solen och pluggat, ätit mängder med glass och besökt både Plantagen och Bauhaus. Vi har ätit middag med W's familj och njutit av vädret.
Under själva påskhelgen har jag träffat William och mina fantastiska vänner. Jag hann med förvånandsvärt mycket trots allt tentaplugg. Vi hade spelkvällar då det, åter igen, stod klart att jag inte är så bra vinnare som jag tror. Eller så har det att göra med att William är en lite för bra vinnare än han vill tro...
Påskafton firades med äggknäckartävling och påskägg vid frukostbordet, åldern till trots. Och om jag ska vara ärlig finns det inget sätt jag hellre firar påsk på än påskägg med ledtrådar. Farmor och farfar bjöd på påsklunch och ännu mer godis. Jag rullar numer fram.
Som kristen är söndagen för mig den viktigaste dagen på hela året. Varför kan ni läsa om här. Oavsett vad man tror en helg som påskhelgen så bär den budskap om hopp och kärlek. Det är en glädje i vardagen för mig, att få tro på något sådant.
Hoppas er påsk varit lika fin som min!
/ A

På krigsstigen

Hjärtefrågor En kommentar
Efter en springrunda i spåret kom jag hem, full med glädje och energi. Tills att jag loggar in på min mail. Jag möts av en fet reklam som ger mig känslan av Ha ha, mig blir du inte av med. Victoria Milan. Jag bloggade om första reklamen jag såg av dem här Av bara farten klickade jag in mig på deras hemsida i ett naivt hopp om att det någonstans skulle stå att det bara är ett skämt, man kan självklart inte anmäla sig på riktigt. Självklart var det inte så som jag hoppats. Jag kände illamående blandat med sorg och ilska bubbla upp inom mig och tänkte Nej, jag kan inte sitta här och beklaga mig längre. Jag måste göra något, det är kanske inte mycket, men det är i alla fall något. Detta resulterade i ett mail. Till de på Victoria Milan.

Hej!

Första gången jag såg en busskur med er reklam trodde jag det var ett skämt så jag lät det bero. När jag såg att de dök upp på allt fler platser förstod jag att det här var något ni menade allvar med. Då kände jag avsmak. Inte bara för att ni uppmuntrar människor till otrohet utan för att människor i vårt samhälle blir så matade med information idag att något starkt som detta inte registreras hos oss till en början. Jag är lite nyfiken på hur ni tänker när ni skapar en sajt som er. Ni får det att låta som något positivt att ha en affär, att vara otrogen till någon man ingått en relation med. En relation som förhoppningsvis är byggd på tillit och respekt för dels för den andra parten, men även för sin egen del. Var är det positiva i det? Kanske tycker en del att ens relation blir lite extra kryddad av spänningen. Då kanske det är bättre att man gemensamt fattar beslut om ett öppet förhållande, vilket gör att den parten som är nöjd som det är, får en möjlighet att dra sig ur istället för att bli bedragen bakom ryggen.
Jag känner ett flertal förhållanden där otrohet förekommit. Familjer har splittrats, slitits upp med rötterna. Barn har hamnat i kläm och gråtandes, sörjandes inte förstått varför mamma och pappa inte längre bor tillsammans. Par som gått igenom tuffa tider, men tillsammans tagit sig igenom dem i hopp om att kärleken är starkare än allt, har splittrats på grund av lockelsen till otrohet.
Jag tror inte otrohet kommer försvinna, med eller utan er sajt. Dock tycker jag det är fel att uppmana folk till det, göra det lätt för dem. För även om ni inte vill se på det hela så, så är ni en stor del till att familjer och förhållanden krossas på ett brutalt sätt. Enligt mig är otrohet det mest personliga och kränkande du kan utsätta någon för. En människa som blivit förråd av den person man delat sitt innersta med har en lång lång väg att återhämta sig från detta och det sätter djupa spår i alla parter och även deras anhöriga. Jag vet inte hur ni på Victoria Milan värdesätter löften, men för mig är ett löfte något heligt. Något man gör allt i sin makt för att hålla. Alla förhållanden går igenom tuffa tider. Alla människor har det svårt ibland. Men det är då förhållandet verkligen prövas. Det är då man ska kämpa för att hålla sitt löfte. Sedan blir saker ofta bättre igen, men det tar tid och man ska inte ge upp för lätt. Självklart håller kanske inte alla förhållanden, men att det ska krossas av något så ovärdigt som otrohet är sorgligt. Ett uppbrott är svårt som det är, att behöva samla upp spillor av minst tre inblandade parter är inte värt "nöjet". Jag vet inte om ni skrattar och rycker lite lätt på axlarna, men jag hoppas att ni någonstans bär med er, att varje ny medlem ni får kan representera ett flertal krossade familjer. Snälla, ta bort er tjänst. Hitta något annat, något mer respektingivande. Ni är antagligen bra entreprenörer, hitta något annat att lägga er tid och energi på och rädda på så sätt människor från ett tragiskt öde.
Respektera de som vill kämpa för kärleken. Respektera oss som går på stan med en klump i magen efter att ha sätt er reklam. Respektera oss som tror på kärleken.

Mvh
Alma


Min mamma, som vet att när jag går igång på något så finns det inget som upptar mina tankar för stunden mer än just det. I vanliga fall brukar jag engagera min omgivning i mina känslosvall (tror jag i alla fall), men sällan rikta ros eller ris mot den som är orsaken till det. Jag tycker inte att man alltid ska säga allt man tänker, för ibland är det opassande och rent av elakt, men i det här fallet så kände jag att det var något jag behövde göra.
Känner du som jag så vill jag uppmana dig till att kontakta dem. Fler röster hörs bättre än en :)
support@victoriamilan.se

/ A

Måndagstanke

Hjärtefrågor 3 kommentarer
Trots att jag inte är mamma själv så blir jag så otroligt känslosam när jag tittar på program som En unge i minuten. Jag längtar efter den dagen då det är min tur att ligga där med värkar, men då hoppas jag på mer hjälp från min man än den (brist på) hjälp som en kvinna fick i dagens program. Hon ligger och skriker av smärta och hennes man sitter på en stol och dricker läsk. Vad är det?! Man är väl ändå två om ett barn, även om det råkat falla på kvinnans lott att vara den tappra och starka just då. Det minsta man kan begära är väl en man som håller en i handen, stryker en över pannan, puffar till kudden bakom ryggen eller hämtar vatten om man vill ha det.

En eloge till alla er mammor där ute som genomgått en förlossning! Ni är fantastiska!!

/ A