Måste få prata ut

Hjärtefrågor 2 kommentarer

Det mitt liv verkar kretsa runt kring nu är, som de flesta verkar förstå efter att ha hört mig spy galla i två dagar nu, är Stockholms Lokaltraffik.
Idag tillbringade jag 2,5 timme med att ta mig till jobbet, något som i vanliga fall tar ca en timme, dörr till dörr.
När man går upp innan fem på morgonen och vill ha marginal för eventuella förseningar (läs: obligatoriska förseningar) så är man inte alltid jättepigg på att ta de här konstanta fighterna med SL. Efter att ha åkt kommunalt i 13 år och varit from som ett lamm under alla dessa år, börjar nu rebellen i mig kika ut. Att se ett fullproppad tåg rulla in på perrongen väcker en känsla: jag ska in. Det finns säkert mesproppar runt om mig som nu tänker Nejmen Alma, inte trängas. Nej, men betalar jag tusenlappar för att åka miljövänligt och kollektivt så förväntar jag mig en plats efter att ha tillbringat 1,5 timmar i -25 grader ståendes på en perrong. Jag förtjänar en plats efter att i 13 år snällt stått och väntat, till och med gett upp, för att lämna plats åt andra. Kalla mig en känslokall stockholmare, men jag ger i alla fall inte upp. Så idag när tåget kom fick jag till en början inte plats, men efter lite hjälp av en bekant kom jag slutligen på. Det här tåget innehöll passagerare som i vanliga fall skulle varit fördelade på inte mindre än sex tåg. Stationen efter mig ser jag folk ta sats för att springa, jag upprepar - springa, på tåget. Det kändes däremot lite väl egotrippat eftersom det då kan skada de som står på. Framför mig stod en gravid kvinna som vi försökte hjälpa genom att skapa någon form av mänskligt kravallstaket. Ewa, som jag åker med, utbrister mitt under resans gång 'Ja det är ju inte det lättaste att vara ute och åka såhär när jag har både svininfluensan och vinterkräksjukan'. Till följd av den kommentaren hördes spridda skratt runtom i vagnen. Det lättade upp stämningen lite.
Jag tycker att många människor, stockholmare som dalmasar som norrlänningar för att inte tala om göteborgare beter sig väldigt dumt åt i stressade situationer, men någonstans måste man inse att det bara är människor som är trötta på att vänta, trötta på att frysa, trötta på att behöva stiga upp tidigare om mornarna/komma hem flera timmar efter vanlig tid. Därav detta beteende. När man hör personer säga 'Typiskt stockholmare som inte kan hantera sånt här, det är pinsamt' blir jag ganska upprörd. Sätt ett pendeltåg i Boden och se om det skulle gå bättre, eller i de småländska skogarna. Visst är jag också trött på det här vädret och den eviga väntan på att få komma hem efter jobbet, men generallisera inte det och skyll på stockholmarna - tack.
Förresten sägs det att det inte snöat så här mycket på så kort tid i stockholm sedan 1800-talet så cut them some slacks...
Summan av kardemumman. Alla är sura och arga över att få vänta i kylan på tomma löften. Det är inte konstigt att man vill på tåget/bussen/tunnelbanan när den väl kommer. Det är inte av illvilja utan av frustration. Så länge man inte är otrevlig eller gnäller på fel personer tycker jag faktiskt att det är full förståligt. När du klämmer in dig på tåget så tänk på att vara positiv trots att du vill slå någon inombords. Det kommer du långt med. Samtidigt visar du SL att du minsann inte tänker ge upp utan faktiskt få någon form av valuta för de tusenlappar du spenderar på ett kort som i själva verket borde kosta hälften så mycket eftersom tågen bara går hälften av tiden. Om ens det...
För er som inte vill trängas:
Resegaranti = Taxi om du blir minst 20 minuter sen på SLs bekostnad. Så tar jag mig hem ikväll om tåget inte kommer!


/ A