Nytta vs nöje

Livet Kommentera
Nu när flytten börjar närma sig är mina föräldrar above and beyond lyckliga över att äntligen få tillbaka sitt garage. När andra var ute och partade igår så slet jag i garaget med att sortera, slänga och omstrukturera lite. Geni som jag är satte jag ut alla kartonger och tömde dem på uppfarten. Sedan slår det mig att sommaren är slut och mörkret kryper på snabbare än jag räknat med. Plötsligt var det becksvart ute och jag fick stå med ficklampa.

Som tur är sitter jag på en fantastisk skatt och kunde förena nytta med nöje. Kanske lite mer nöje än nytta. Och kanske, kanske var det därför det han bli mörkt. Kanske.
 
Världens mysigaste morgonrock. Observera silkesvanten som senast användes på balen i 9:an, för 11 år sedan:

Året var 2005 och jag hade längtat efter att se Coldplay live i flera månader. Dagen efter var halva Rudbeck iklädda en sådan här:


Amanda köpte, jag ärvde, mamma skrattade! #neverused


Nyårskonferenser bjöd på snygga tischor:


Mitt första extrajobb:
 
Mitt roligaste jobb:


Den högsta lön jag fått:



Expojkvänners lost and found:


Ansiktet som resulterar b r a g d:



Ambassadör för HLK:


Körmedlem i universitetets dåliga kör:
 
Pack och box
/A
 

Belånad

Livet Kommentera
Lunch och middag för de kommande 179 åren. Tur att jag älskar fetaost och att broccoli ligger på min topp 5-lista!





/A
 

Almalägenheten

Livet Kommentera
Mina tankar snurrar fortfarande och jag har lite svårt att förstå att det har hänt. Jag har köpt en lägenhet. 
 
Puuuh. Vi tar det från början.
 
I söndags laddade vi inför en heldag med visningar. Igen. Jag var så extremt otaggad då utbudet kändes lite torftigt den här gången, även om vi hade femton visningar inplanerade på fyra timmar. Jag lyckades lura med mig mamma, pappa och Amanda. Vi hade ett tajt minutschema och jag dirigerade bilarna i rätt riktning, hoppade ut i farten och sprang upp och ner i trappor, tog i hand, rabblade mitt telefonnummer samtidigt som jag knöt upp skorna, rekade läget, kollade elurtag, stukatur, golv, kyl/frys, isolering och frågade om förrådsutrymmen, inflyttningsdatum och eventuella hyreshöjningar. Jag dirigerade familjen vidare och kände mig på gränsen till neurotik när jag pekade med hela handen vart alla skulle ta vägen, vem som skulle köra vilken bil, till vilken adress. VId ett tillfälle hinner pappa och jag upp till en lägenhet med mamma hack i häl, men när hon kommer fram är vår visning slut och mäklaren måste gå så hon hann aldrig se den. Som tur var så var det ingen höjdare hon missade.
 
Vi åt lunch på ett thaiställe vid gamla filmstaden och efter lunch hade vi en visning kvar med Amanda innan hon behövde åka hem till Skövde igen. Vi kom in i lägenheten som doftade nyoljat golv och jag fick en bra känsla direkt. Samtidigt som tanken slår mig hör jag mamma och Amanda säga i kör "Men det här är ju en Almalägenhet!". Det var så skönt att höra dem bekräfta det jag kände. En potentiell minitvåa med balkong och tvättmaskin! Pappa var lite bekymrad över att balkongen vätte ut mot Råsundagatan, men vem jag gillar ljudet av människor och bilar så mig gjode det inget. Mäklarassistenten meddelar att det varit runt 35 sällskap och tittat på lägenheten (som hade en fyratimmars visning) så jag suckade lite medan jag satte på mig skorna igen. Vi åkte vidare till en lägenhetsvisning i Fredhäll på Kungsholmen. Även om lägenheten var väldigt liten med ett pyttepyttepyttelitet kök så låg den precis vid Fredhällsklippiorna och det är inte mycket som slår det. Jag hörde att budgivningen började redan under visnignen så vi gick och jag kände mig lite nere eftersom jag aldrig kommer få råd att bo i stan...
Vi var trötta och hungriga så vi bestämde oss för att skippa de sista två visningarna.


Dagen efter började jag följa budgivningarna. Jag följde med ett öga på telefonen och det andra på jobbet. Pappa ringde för att berätta att det kommit ut ett renoveringsobjekt på samma adress som Almalägenheten, med visning nästa helg. Jag rinde dit för att höra om när den var stambytt och fick höra att det låg ett bud och det skulle skrivas ikväll, men eftersom hon inte hunnit ta bort den från Hemnet så skulle jag få en chans att se den om jag kunde komma till Solna inom tjugo minuter. Stressen. Jag ringer en taxi samtidigt som jag byter om. Taxin är sen för att sedan hamna i värsta rusningstrafiken. Stackars chauffören försöker peppa mig och säger att mäklaren kommer vänta på mig, hon vill ju sälja. Jag var inte lika säker, men när jag dyker upp tjugo minuter sen har hon ändå tålamod med mina frågor. Lägenheten var helt inrökt och behövde renoveras helt. Jag la ett bud och sedan skulle hon in i ett långt möte. Jag var så nervös att jag satt utanför lägenheten i tio minuter för att hämta andan. Där satt jag, mitt emellan två potentiella lägenheter och kände att hjärtat drogs åt Almalägenheten. 
Jag hoppade på en buss, men mådde så illa av all nervositet att jag hoppade av ganska snart, tog en promenad och hamnade på ett café. Jag kunde inte röra varken kaffet eller kladdkakan jag köpt. 


Då ringer mäklaren från Almalägenheten för att meddela att jag hade högsta budet på den. Jag ville skriva ikväll, men han hade en visning kvar på den och därefter två visningar till. Han sa att han tyckte jag verkade vara en bra tjej och att "good things happens to good people", sedan berättade han att han köpte en lägenhet i våras och trots att han jobbat som mäklare i åtta år så kunde han relatera till min nervositet. Efter visningen ringde han och berättade att det kommit två tjejer varav den ena lämnade tillbaka prospektet efter att han berättat om mitt bud och att jag väldigt gärna ville ha den. Det kan ju ha varit påhittat, men i alla fall.
Den kvällen ringde mamma för att berätta att lägenheten i Fredhäll låg ganska bra tilli pris och att ingen lagt något bud på tolv timmar. Jag ringde den mäklaren för att bolla lite och höra om vad hon trodde. Jag berättade mitt dilemma och hon var verkligen en klippa! Hon peppade mig och sa att oavsett vilken det blir så blir det bra och att hon sett så många unga tjejer vara i samma situation som jag.  Den natten kunde jag inte sova. Jag vägde lägenheterna mot varandra och kunde verkligen inte bestämma mig vilken jag skulle satsa på. Nära stan, ingen balkong, litet kök, men Fredhällsklipporna? Eller större lägenhet, med balkong, 20 minuter från stan? Morgonen därpå lägger jag ett bud på Fredhällslägenheten samtidigt som mäklaren på Almalägenheten ringer samma sekund som jag får ett sms om ett nytt bud på den. Han svär och säger att "Det var ju typiskt, men jag ska se till att den blir din". Jag går upp ett snäpp samtidigt som den andra lägenheten drar iväg ordentligt. Mäklaren på Fredhällslägenheten ringde mig och önskade lycka till på den andra lägenheten istället. Här kände jag en lättnad, vilket var en väldigt viktig känsla för mig eftersom jag då visste att lägenheten som var kvar var den jag innerst inne helst ville ha.

Jag åt lunch med Klara och hade förberett henne på att jag var lite disträ. Strax efter 12 ringer mäklaren:
 
Alma: Hallå?
Mäklaren: Heeej...
Alma: Heeej?
Mäklaren: Försöker du avläsa min röst nu?
Alma: Jaa...
Mäklaren: Varför det? Jag sa ju att jag skulle fixa det här åt dig. Lägenheten är din! När kan du komma och skriva?
 
Jag drog den största skrattblandade sucken jag någonsin tagit. Så. Skönt.
 
Klockan 16 mötte mamma, pappa och jag upp mäklaren och säljaren. Signed sealed deliverd - it's mine!

SÅ SKÖNT HÖRRNI! Välkommen hem till mig efter 5 oktober. Nu är det slut på att bo i flyttkartonger, resväskor och ha sitt pick och pack på diverse adresser. Nu är det slut med smusslande och att bo i tredje, fjärde och femtehand. Nu kan jag folkbokföra mig där jag bor. Hänga min hatt. Andas ut.
 
Tack för allt stöd de här hysteriskt ångestfyllda dagarna!
 
En icke längre bostadslös
/A