Kickboxning

Livet Kommentera
Jossan har under några veckors tid tjatat på mig att vi verkligen borde börja på kickboxning. Inte bara för att det är bra för hela kroppen utan också för att vi ska få möjlighet att ses minst en gång i veckan nu när vi vuxit upp och blivit extremt busy women...
När jag kommer in på klubben slås jag av en doft som luktar stall - ni vet halm som är dränkt i hästkiss kind of way. Jag kikar in i salen och börjar lite lätt fundera vad vi gör här, men vi sätter på oss ett we belong here-face och går in. Exakt på sekunden 18.20 skriker en man, som vi snart inser är tränaren, att vi ska ner och göra tio push ups. Sen är passet igång. Inte en sekund går åt uppvärmning (eller så insåg jag bara inte skillnaden) utan han skriker det ena oxh andra och jag måste erkänna att jag blev lite rädd för honom. Han såg farlig ut och när han skulle demonstrera på en liten späd kvinna trodde jag på riktigt att han skulle kunna ha dödat henne med en spark. Det var tufft, det var svettigt och extremt kvavt. Den som träffat Jossan vet dessutom att man inte vill bråka med henne då hon, liksom jag, har ett medelhavstemperament. Hon klagade ganska snabbt på hur jag höll mitsarna och jag såg att hon var där för att avreagera sig (läs: mentalt slå ner någon) så jag gjorde mitt bästa för att lyda och samtidigt be en bön om att hon skulle tröttas ut fort för hennes styrka i benen är inte nådig! 
Alltså det här med tekniken. Så svårt! När det blev min tur och jag började få in det någorlunda kom jag in i andra andningen och körde på hårt. Instruktören kom fram till oss oxh sa att vi körde på lite väl bra för att vara nybörjare (vi tolkade det såklart som att vi var asgrymma och att det inte fanns något mer han skulle kunna lära oss). Kanske tog jag i lite väl hårt för sen höll jag på att svimma. Instruktören drog på munnen för första gången i ett "i told you so.."
Well well. Efter 70 minuter låg vi på det svettiga golvet, fyllda med blåmärken, rosslig andning och stinkande händer. Vi köpte såklart ett kort. 
"Hellre träna skiten ur sig någon gång i veckan, än mesträna flera gånger" säger Jossan och signar papperna. Dock inser vi att händerna krampar så mycket att vi skriver som man gjorde på lekis.


/A

Livet - Döden - Gud

Livet Kommentera
Idag är en sån där dag då alla känslor inom mig kryper ut ur varenda cell och fyller hela lägenheten. 
 
För drygt en vecka sedan fick jag höra om en vän till familjen som fått cancer. Då hade hon själv vetat om den några dagar. Mett halvår sa läkarna. Idag slutade hon andas. Cancer. Jag hatar cancer. Jag hatar hur den liksom bara tror att den kan ta över en kropp, breda ut sig och förpesta cellerna. Jag och många fler med mig har knäppt händerna och ropat till Gud, bett om förbarmande och helande. Max ett halvår sa läkarna. Igår rullade bussen från Vemdalen förbi staden där hon bor och jag tänkte att jag skulle skriva ett brev till henne, förklara vad hon betytt för mig under min uppväxt. Jag hann aldrig det. Idag slutade hon andas.
 
Tårarna har bränt på kinderna och jag har haft svårt att andas. Hur kan det bli såhär. Hur kan Gud tillåta att det här händer. Hon var 45 år, hade barn mellan 18 och 21 och en man som älskade henne högt. Hur kan det här få ske. Först blev jag arg på Gud, tyckte det var orättvist. Sedan sökte jag mig till Erik Tilling och hans texter för tröst och fann frid i det som min tror grundar sig i - Gud lämnar oss aldrig oavsett var vi befinner oss.
 

Jag är rädd, men hos Dig är jag trygg.
Jag är trött, men hos Dig får jag vila.
Jag är ensam, men Du finns här hos mig.
Jag är din, och hos Dig är jag trygg. 

Under helgen har familjen postat bilder på Facebook och Instagram. De har skrivit att de känner frid och för mig gör det hela skillnaden. De tror på en himmel och ett liv som är evigt. Nu är hon fri från smärta och oro. Nu får hon vila. Så hur orättvist vi än kan tycka det är, hur lite svar vi än må ha på alla våra varför, så kan vi hämta styrka någonstans ifrån. Vi är inte ensamma.
 

Stiger jag till himmelen, finns Du med mig där.
Lägger jag mig i dödens land, är Du även där.
Tog jag morgonens vingar, gick jag till vila i havet,
skulle Du nå mig även där och gripa mig med din hand. 

Här nere på jorden kommer tårarna fortsätta rinna, andningen kommer fortsätta vara tung - det är så sorg fungerar.  Vi känner saknad och tomhet, det är svårt att ha tålamod även om vår visshet säger att vi kommer få ses igen en dag. 

Tack Gud för att vi får sätta vårt hopp och tilltro till dig. Tack för de år vi fick låna henne. Krama henne från mig och sätt henne i den bästa änglakören du har. Omslut hennes man och barn, ge dem det de behöver för att orka dag för dag. Amen.

/ A