Jaha, och nu då?

Livets hårda kant Kommentera

Vi hade vår opponering igår. Min och Carros uppsasts blev kritikerosad och fick guldstjärnor och hela köret. Det kändes jättebra, men trots alla lovord tog jag den lilla kritik vi ändå fick väldigt personligt. Jag vet inte riktigt varför jag tog det så hårt men jag gissar på att det blir så när man arbetat hårt med någonting och det blir lite av ett skötebarn. Jag känner mig varken lättad, glad eller avslappnad. Bara tom. Tom på känslor och tom på tankar. Nu sitter jag på bussen på väg hem till Stockholm. Det bestämdes lite hastigt och lustigt så på bara några timmar hann jag städa, packa, beställa bussbiljett och nu sitter jag här. Det här med att säga hejdå är, som tidigare känt, inte min starka sida. Jag tycker det är otroligt jobbigt så jag vill inte göra en så stor sak av det utan bara gör det snabbt, så smärtan inte blir så stor efteråt. Idag gick det dock lite väl snabbt. Jag bara lämnade allt. Jag hann inte ens säga hejdå även fast jag ville. Jag lämnar staden som de senaste tre åren blivit min trygghet och mitt hem. Jag lämnar alla fina vänner, lärare, välbekanta gator, torget, stan, Munksjön, min klass. Jag lämnar dem som funnits där för mig genom alla perioder. Genom saknad. Genom hemlängtan. Genom hjärtesorg. Genom familjetragedier. Genom smärta. Genom tunga och livsomvälvande besked. Genom sjukdom. Genom sjukhusvistelser. Genom tentaångest.  Genom alldeles för lite sömn och alldeles för mycket kaffe och choklad. Genom skrattattacker. Genom flams. Genom projekt. Genom glädje. Genom anställningsbesked. Genom lycka och välgång. Genom slit och genom goda resultat. Genom renovering. Genom tystnad. Genom skrik. Genom sällskap. Genom allt. 

Mina fina vänner - ni har varit min trygghet. Ni är mina ljus vid Vättern och jag är så tacksam för att jag haft er de här åren. Ni har gjort tiden i Jönköping helt fantastisk och minnesrik.
Tack för allt. Vi ses snart igen!
Kärlek

/ A


 

 

Lyckligt lottad

Livet En kommentar
Jag håller på att flyttpackar och fastnar, som sig bör, i en del saker under packandets gång. Bland annat hittade jag gästboken från min student 2007 och jag kunde inte låta bli att kika i den. En sida fick mig att tappa andan för någon hundradels sekund och sen kom tårar av enorm tacksamhet. Min kloka ochälskade mormor, som gick bort för snart två år sedan, har gett mig det viktigaste man kan få i livet förutom kärlek; vägledning i livet. Det här skrev hon till mig på min studentdag för fem och ett halvt år sedan:
I gästboken hittade jag även ett kort från min farmor och farfar. Deras värderingar är överförda i mig och jag älskar dem för det. 
 
Jag upphör aldrig att förvånas över hur otroligt privilegad jag är som vuxit upp med så fantastiska människor runt mig. De har gett mig så fina råd för livet och jag vill göra mitt yttersta för att följa dem och efterlikna mina mor- och farföräldrar i den mån jag kan. Om jag blir hälften så fin som dem så kan jag, och alla i min närhet, skatta mig väldigt lycklig.
 
/ A