Idag kommer han hem

Hjärtefrågor 4 kommentarer

Sex månader har kommit och gått. Det har varit långa månader som på ett vis har flugit förbi för jag har verkligen sett till att hålla mig sysselsatt, men det har samtidigt gått så fruktansvärt långsamt att man nästan känt hur saknaden och ensamheten ätit upp en innifrån, bit för bit.
Det har varit samtal av skratt, gråt, ilska, frustration, kärlek, irritation, glädje och saknad. Det har varit turbulent och jobbigt vilket jag inte ska sticka under stolen med, men samtidigt har det varit en enorm möjlighet att få pröva vingarna lite på egen hand och nyttigt har det varit! Å andra sidan önskar jag ingen den känslan man får av att säga 'hejdå, vi ses om fem månader' och inse att man ger upp det finaste man har med någon för en tid och att dessutom vänja sig vi det på något märkligt sätt. Ju längre tiden gått desto lättare har det blivit - till en början. Därefter blev det svårare igen. 'Jag blir inte klar, det kommer ta två veckor till'. 'Jag hinner inte, jag kommer om en vecka. 'Klar, men jag kan få billigare timmar här så jag kanske stannar ännu en vecka'. Den ena motgången efter den andra, men äntligen får jag min belöning för my baby is coming home. Nu är det bara ett fåtal timmar kvar innan jag får möta upp honom på arlanda igen efter sex månader. Sex månader. Helt sjukt! Jag önskar som sagt ingen den känslomässiga bergodalbana jag/vi har gått igenom de senaste månaderna, men jag tror helt ärligt att man inte riktigt kan veta hur starkt förhållande man har utan att genomgå något liknande. Ett bra förhållande som får prövas till sin absoluta bristiningsgräns. Jag är så stolt över att vi beslutat för att klara av det här, trots många tvivel som kantat vår väg. Nu är det över och han är snart här hos mig igen. Tack gode Gud för styrkan!

Kärleken är tålmodig och god.
Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam
och inte uppblåst.
Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp,
den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten,
men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den,
allt uthärdar den.
 Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre,
och störst av dem är kärleken.
(1 Kor 13:4--7, 13)


Nervös? Svar: ja!
/ A

Och prinsessan fick sin prins

Hjärtefrågor 2 kommentarer

(Detta inlägg tillägnas till stor del min mamma som inte fått tagit del av varken jordgubbar eller flaggor eller prinsessor eller prinsar den här helgen)
Redan på torsdagskvällen började jag ladda i soffan med diverse godsaker för att beskåda den stora händelsen i Konserthuset, nämligen kronprinsessan Viktoria och Daniels 'dagenföredenstoradagen'-firande. Svenska artister sjöng och uppträdde. Bland annat spelades min favoritsång of all times 'Come what may' och när älskade Peter Jöback dök upp på scen och sjöng den dog jag lite inombords av lycka.


I slutet av konserten sker det som är orsaken till att mina tårar börjar flöda för kung och fosterland (höhö).
Om ni klarar av att se nedanstående klipp utan att bli rörda kan ni omöjligt vara av mänsklig härd.

För mig blev Viktoria väldigt mycket 'som oss andra' när hon kliver upp på scenen, söker ögonkontakt med sina föräldrar och ser sådär lycklig och rörd ut som vem som helst skulle vara dagen innan sitt bröllop. Hon må vara kronprinsessa och möta folkmassor oftare än vi byter kläder, men just där och då var hon bara en vanlig enkel tjej som gläds åt att få dela sitt liv med sitt livs kärlek som står intill henne, dock inte den lilla killen för att förtydliga för de som inte hänger med i kungasvängen.

 

Dagen efter åkte jag hem till Anna och Robert där vigseln följdes genom tårfyllda ögon för att se det vackra 'Ja':et som fick mitt och Annas, och säkert många andra tjejers, röster att föras uppåt nåra tonarter till det välkända awet.

Därpå kastade vi oss ut och krigade oss fram i tunnelbanan. Efter att ha blandats med folkmassorna nere i tunnelbanegångarna såg vi efter många långa minutrar dagsljuset igen och skyndade upp. Vi fick helt okej platser för att kunna se brudparet åka förbi i sitt ekipage. Mina vader ömmade av att stå på tå, men det fick det vara värt. Plötsligt förstod vi att de var nära. Man hör liksom det på människors oh -och ah:ande. Vi såg hästar springa förbi och några andra killar, sedan hästar igen. Sen applåder och sen tystnad. Skämtar dem, frågade en förvånad Robert, Anna och jag var nog beredda att hålla med i den frågan. Det var över, de hade åkt förbi. Och vi missade det. Istället för att misströsta styrde vis tegen mot Gallerian där brownie och glass väntade, men även det blev något av en besvikelse. Brownies slut. Så det blev enkel mjukglass för min del. Inte helt fel det heller en dag som den.

Hemkommen igen satt Linnéa och jag uppkrupna i soffan för att titta på efterfesten där det bjöds på tal som åter igen fick ögonen att tåras.



Mer äkta och jordnära får man leta efter.
En dag fylld med kärlek - det är lycka det.
Jag önskar dem all lycka och välgång!


/ A

Student!

Hjärtefrågor En kommentar

Glädjeropen utanför kontoret har tystnad och kvar ligger några ensama ölburkar från veckan som gått. Skönt tycker jag som har helst vill stoppa huvudet i en mörk skokartong långt inne i en källare för att slippa kisa bort det jobbiga ljus som blir när molnet täcker solen lite halvt.

Min kusin William tog studenten i torsdags och med 120 gäster på plats vars flesta ansikten jag känner igen som gamla bekanta blev det firande till sent på kvällen. Kanske lite väl sent. Hemma väntade bildspel som skulle slipas på, musik som skulle brännas, kakor som skulle bakas för att inte tala om en väldans massa dammsugning.
I fredags hade vi studentfirande hemma med pompa och ståt. Min lillasysters stora dag var kommen och trots regn och gråa moln strålade hon av lycka och likaså gjorde vi.
Utspringet i Liljeholmen var lite mindre än mitt eget då vi var 700 glada vitklädda nissar och samanthor som sprang emot alla glada ansikten som stod med skyltar i hopp om att hitta sin nära eller kära. Okej, nog om mig och mitt. Det var jättekul att se hur känslorna bara strömmade genom alla studenter som kom utspringandes.
Efter flakåk ringde Amanda och ville bli hämtad. Jag hade norpat åt mig hedersuppdraget och var laddad med ballonger, flaggor, bra musik och en glad Lydia-kusin som lovat att hjälpa mig hitta fram.  Allt gick bra tills jag kör av fel och ser att skyltarna visar mot söder. 'Jaha, nu kommer du komma helt fel' säger Lydia bittert. Stressad som en fiskmås kör jag över heldraget, gör u-svängar som aldrig förr och lyckas få en och annan bil att tuta lite. Vad gör man inte för sin syster? (Jag kan ta 500 spänn för besväret och förödmjukelsen sen...) Slutligen hittar vi en kallfrusen och trött Amanda utanför mitt jobb. In i bilen, på med musik, tjoande och tutande. 'Kan ni sänka musiken lite, jag är trött' hör vi då från baksätet. Lagom tills vi närmar oss Bollstanäs piggnar studenten till och vi partar hela vägen hem.
Efter en stund kommer en häst och vagn som tar med Amanda på en liten tur och därefter vankades mat, tårtor, kakor, tal, sång och musik, glada människor, presenter, blommor, bildspel, kramar och lyckönskningar.
Det var en helt lyckad dag trots brist på solsken i dess rätta bemärkelse. Solsken i annan form fanns hos var och en som närmade sig vårt hus så vi led inte!
Dagen i bilder får ni här:



/ A