Efter en fantastisk vecka på Östersjön, vaggandes fram i en stor lyxkryssare, möts vi av den ofattbara händelsen som drabbat Norge. Plötsligt hugger det till i magen och verkligheten kommer ifatt en med en stormvind. Jag sörjer med landet och skänker en massa tankar och böner till de vars nära och kära aldrig mer kommer hem. Mitt i all misär och frågor om människans ondska och hat, inser jag att liknande saker sker dagligen i länder runtom i världen. Med det menar jag absolut inte att vi ska bry oss mindre om Norge, utan snarare bry oss mer om allt. Underbaraclara skrev det så bra i ett inlägg som nyligen publicerats här.
Igår deltog jag i en tyst minut för vårt grannland, men det känns inte tillräckligt. Sådana här tysta minuter ska inte behöva hållas. De ska inte vara tysta och påminna om de som gått förlorade. De ska vara sprudlande och fyllda med energiska ungdomar som brinner för något. Människor fyllda av liv.
Som ett ögonvittne så fint uttryckte det: Om en man kan visa såhär mycket hat, tänk då hur mycket kärlek vi kan visa.
/ A
