De senaste åren har omständigheter tvingat mig till att bli otroligt självständig och stark i mig själv. Det har varit till stor hjälp de senaste månaderna. Jag försöker hålla huvudet högt, se positivt på framtiden och lever med mottot att allt som sker har en mening. Trots det faller jag igenom det där tunna skiktet emellanåt och sorgen tar stryptag om hjärtat och tvingar det till att stanna upp och reflektera några sekunder. Och det är då som saknaden slår till. Hårt. Jag har lärt mig att tillåta mig att känna. Släppa allt. För att sedan kunna resa mig upp, lite starkare än innan och fokusera blicken rakt fram.
/ A